“In med våra egna!”, “Ungdomsspelarna kan knappast vara sämre än de här!” och “Byt ut hela laget och in med P19”. Jag citerar inte ordagrant men jag är övertygad att dessa fraser skanderats på Parken från såväl sittplats som ståplats. Det har länge funnits en dröm att kunna sjunga “Grabbarna på plan, hälften är från stan” med gott samvete. Den skarpa skiljelinjen mellan den guldkrönade strategin från 2015 jämfört med den som dragit IFK nedåt, inte bara i tabellen utan även i seriesystemet, har knappast tystat dessa rop eller drömmar.
Det kan vara svårt att formulera en identitet, vare sig det handlar om en människa, en fotbollsförening eller en stad. Om det är svårt att formulera en identitet så är det omöjligt att bestämma en. Jag menar dels att den måste växa fram över år av beslut som leder fram till det man är idag. Jag menar också att den ständigt är i förändring. Det som i mina ögon kännetecknar IFK är att människan, fotbollsföreningen och staden inte är olika saker utan vävs samman.
Årets upplaga av IFK är ett exempel för alla andra i fotbollsvärlden på hur man värnar om och använder den kraft som finns i en identitet. Sportchef Henrik Jurelius ska ha en stor eloge i det arbetet. Spelartruppen är byggd på ett sådant sätt att unga förmågor har chansen att med en bra träningsvecka i ryggen eller en stark utvecklingskurva få minuter i seriespel. Istället för att värva in en meriterad vänsterback för att ersätta två spelarförsäljningar ges Ture Sandberg och Viggo Fälth chansen på den positionen. Om man blickar mot hur speltiden är fördelad blir det tydligt att strategin inte bara är något man säger. 47,5% av den totala speltiden, alltså nästan hälften, utgörs av egenfostrade spelare.
I takt med att unga, egenfostrade talanger får chansen blir stommen av rutinerade karaktärer desto viktigare. I IFK:s fall kan även dessa spelare kopplas till identiteten. Totte Nyman i täten med Filip Dagerstål, Alexander Fransson och David Mitov Nilsson strax bakom förkroppsligar enigheten mellan människan, laget och staden. De har tagit samma kliv när strategin bar frukt för ett decennium sedan som deras motsvarigheter gör idag. Framgångarna då må ha varit större än vad dagens IFK lyckats åstadkomma men visst går det att konstatera att någonting händer när identiteten och strategin stämmer överens?
Kopplingen mellan de individuella egenfostrade spelarna och den större identiteten är mångsidig. Dels skapar det en kultur i föreningen där utveckling lönar sig, dels skapar det intresse i staden att engagera sig i föreningen. Detta är något som huvudtränare Eldar Abdulic med sitt tränarteam har lyckats väl med att framhäva. En attraktiv fotboll med fart engagerar publiken ytterligare, titta bara hur Östra läktaren börjat hänga med i Curvans ramsor de senaste hemmamatcherna. Istället för att enas i klagomålen på hur de egna spelarna inte ges chansen, enas de i glädjen av att hälften av grabbarna på plan faktiskt är från stan.
Statistik för speltid är tagen från Fotmob.
I “egenfostrade spelare” inkluderas spelare med hela eller delar av sin fotbollsuppväxt i IFK: Alexander Fransson, Algot Hjelm, Axel Brönner, Christoffer Nyman, David Mitov Nilsson, Filip Dagerstål, Moutaz Neffati, Noel Sernelius, Theo Krantz, Ture Sandberg, Viggo Fälth och Åke Andersson.
