Ibland får man för sig saker. Ibland gör man om saker man inte borde gjort.
När man gör om dessa saker så säger man" varför gjorde jag detta?, det var ju dumt. Igen ."
Ifjol spelade VfB cupfinal mot Arminia Bielefeld. Jag valde då att deltaga som fan, uppleva stämningen och upptäcka Berlin. Det var Flixbus ned och hem. En intressant upplevelse, som definitivt inte gav mersmak- i alla fall inte på hemresan med byten i Köpenhamn, Malmö och Göteborg samt en busschaufför från någon del av östblocket som trodde att alla städer som hette något på -köping var samma stad och körde helt sonika förbi hemstaden Linköping, där jag och sju andra skulle av. En pikant och magstark upplevelse.
När VfB återigen ställdes i en cupfinal. I Berlin. Då gör jag om detta. Självklart. Den siste idioten har inte lämnat jordens yta.
Finalen var lördagen 23 maj klockan 19:30. Hade jag biljetter? Inte en chans. Jag visste dock var fansen skulle hänga-Alexanderplatz- och att det skulle vara ett skapligt schwäbiskt party under dagen. På torsdagen 15:40 hoppade jag på en grön buss- en Setra- för att ta mig söderut. Många har nu säkert rest på detta enkla sätt, men vet man om att man har cirka 15 timmars resa framför sig, så är ryggsäcken full av VfB-tröja, frukt, mackor, en och annan öl kanske, rätt mycket vatten, Ipad med filmer, hörlurar och laddare. Det är ju så att man ankommer 07.00 på fredagen i Berlin och lämnar staden 01:30 på natten till söndagen. En natt på hotell och på hela dagar i Berlin. Lägg till cirka 40timmar i buss, så förstår man att arkebuseringsplutonen borde ha väntat på mig när jag faktiskt tog detta beslut.
Mitt upplägg var ganska enkelt egentligen. Fredag - sightseeing och primärt Potsdam. Lördag- Lokal sighseeing med något museum på förmiddagen, hänga med fansen på Alexanderplatz, åka ut till Olympiastadion och sedan fördriva kvällen i syfte att vara vaken fram till 01.30. Enkel plan?
Men…istället stod jag 24h senare och tittade på en tysk cupfinal.Tre meter från pyroteknik, två meter från en polisapparat som filmade och med blå rök omkring mig som gjorde att jag inte såg någonting av matchen. På ena sidan av planen Tysklands genom tiderna mest hatade lag och på andra sidan en lokal förening. I en cupfinal. Var det därför jag åkte till Berlin? Men jag återkommer dit…
Den långa färden
Flixbus? Ja, det funkar. Bara man är förberedd. Som van flygresenär över Atlanten är man även dopad med Melantonin någonstans vid Malmö och hinner precis somna innan man når Rödby (1:30) och måste prompt kliva av och sitta på färjan i 45 minuter. Sedan är det ytterligare fyra timmar till Berlin så när man kliver av vid Tegel 07:00 är man skapligt mör i kropp, tre-fyra timmars sömn, men nyfiken på livet.
Tegel ligger vid Charlottenburg ungefär. En gång i tiden en flygplats och runt hörnet ligger Reinickedorf, vars lag "Füchse" varit hem för Hässler, KP Boateng och tre stycken från det lag som vann U21-EM i Sverige 2009(Ede, Ben-Hatira och Dejagah). Tegel är också det första man kommer till med buss, som faktiskt har S-Bahn. Här köps dagskort på tunnelbane/S-Bahn/Buss-nätet. 15 EURO sliter inte sönder plånboken direkt. Tegel-Potsdam via Gesundbrunnen och ett tiotal stationer. Här formas morgontrafiken. Unga studenter med hörlurar och ryggsäck, tjänstemän med portföljer, barn på väg till skolan, pensionärer på väg någonstans, det kommer på cyklar, internationella studenter i full diskussion med någon och med en rykande kopp kaffe, en mamma med barnvagn som febrilt försöker få barn nummer två att inte störa en man som sitter djupt försjunken i sin telefon och så alla kulturer, nationaliteter, uttryck, färger, former och ljud. Å så jag. En äldre man på turné. Det kändes som jag passade in.
Wannsee
Jag klev av vid WannSee. För er som inte är bevandrade kring Berlin, så är det cirka 30km SV om Berlins Stadskärna. Wannsee ligger nära Potsdam(cirka 10km), men är en makalöst historiskt viktig plats. Även musikaliskt, då Die Toten Hosen har en låt som heter just "Wannsee".
" Das Mädchen aus der Hauptstadt lässt mich nicht mehr richtig denken
Will mein Herz in ihrem tiefblauen Swimmingpool versenken
All die Vill'n um sie herum lassen sie nicht richtig atmen
Hier stirbt man ordentlich, der Tod persönlich mäht den Rasen
Ohne dich hätt ich diese Gegend nie geseh'n
Lass uns abtauchen und untergeh'n (whoa)
Wannsee, Wannsee
Wann seh ich dich endlich wieder? (Whoa)
Wannsee, Wannsee
Ich komm zurück zu dir"
Vad gör dock Wannsee så speciellt? Jo, vid "Haus am Wannsee"- en byggnad parkerad vid just sjön med namnet- hölls 1942 Wannsee-konferensen. Det var här som Nazi-Tyskland beslutade sig för den "Slutgiltiga lösningen". Som extremt historiskt intresserad, så kändes detta verkligen som ett måste att se.
Wannsee-Konferensen styrdes av Reinhard Heydrich(senare mördad i Tjeckoslovakien) och hela huset är ett stort museum och maosoleum av människans vansinne och hur elak mänskligheten kan vara. Rum efter rum ekar av fasa med bilder, dokument, organisationsträd, berättelser, målningar, monument och skräck. Som historiskt intresserad var detta en väldigt fascinerande men skräckinjagande upplevelse.
Nu är inte detta hus av skräck det enda som finns i denna del av södra Berlins utkanter. Inte alls. Potsdam med sin omgivning är helt sagolikt fint med parker, stora skogsområden, fantastiska villor vid just Wannsee och när man knallar mot Potsdam från Wannsee kommer man till Glienicke-Brücke. För någon som ej känner till detta så är detta "Bridge of Spies". Det var just här - där Berlin möter Brandenburg som spioner utväxlades under det kalla kriget. Själva bron i solljus är som vilken bro som helst, men jag kan tänka mig hur dunkel och mystisk den är i svagt kvällsljus eller morgonrodnad.
Efter bron finns sedan Cecilienhof- där Potsdamöverenskommelsen 1945 gjordes- och den ryska enklaven Alexandrovka, med ett helt fantastiskt litet museum inslängt i ett hus av extrem rysk karaktär.
Potsdam - Fredrik den Stores lustslott
Men Potsdams pärla är inget av dessa ovanstående. Potsdams pärla är Schloss Sanssouci (Slottet utan sorger- fritt översatt) och Fredrik den Stores egna lustslott. Fredrik den Store var Preussens egen "krigarkung" på 1700-talet, men som också hade en sida åt kulturlivet och älskade sina operetter, tavlor, trädgårdar, litteratur, arkitektur och målningar. Sanssoucis trädgårdar är fyllda av orangerier, blommor, små fontäner, vakthus, porlande bäckar och olika slags slott. Sanssouci är huvudbyggnaden. Byggdes på 1700-talet och är ett klassiskt rokokoslott, men runt omkring har man också byggt andra slottsliknande byggnader för andra delar av kungafamiljen. Har man tid kilar man också förbi Fredrik den Stores grav, som är undanskymd och lätt dold. Detta mycket på grund av den preussiska historien inte ofta beskylls för att vara grundtankarna i NaziTyskland och speglar en del av Tysklands historia som inte alltid visar på det mest idealiska.
Självfallet hade man kunnat stanna till på klassiska Karl-Liebknecht-Stadion( jag gillar Tysklands koppling till historien. Karl Liebknecht var ju revolutionären kring Weimarrepubliken. Att döpa en arena efter honom är tufft, men va fan vi har ju Dackevallen). Denna arena som ligger i Potsdam är bland annat hemmaarena för legendariska Turbine Potsdam-två gånger Champions League-vinnare för damer. Vem minns inte Anja Mittag?? Just denna kväll var det också plats för VfBs U19 som spelade tysk cupfinal mot Wolfsburg , men man kan ju inte få allt. VfBs U19 vann för övrigt.
Potsdam var en unik upplevelse. Ett riktigt guldkorn, där jag inte ens hann med innerstaden med torg och kyrkor, som bara det är värda separata besök för att se fresker, målningar, altartavlor och arkitektur. Breda gator, klassisk 1700-tals breda gator likt Unter den Linden, som gjorda för parader och stora folkmassor. .
Men S-bahn ledde mig tillbaka till Berlin och mitt hotell i Mitte. jag knallade upp till Bornholmer Brücke, där den första övergången var när muren öppnades i November 1989. Här finns ett minnesmärke- inte mer- och allt som var en gång är som tur bortblåst.
Mot en oväntad cupfinal
På kvällen började tröttheten komma. Lätt Lille-Skutt-trött. Fyra timmar på en buss- det sätter sig i kroppen, framförallt när man har gått ett par mil i Potsdam. Men man hamnade på Prater Garden med en kompis från Berlin, pratade fotboll och VfB-FC Bayern. Runt omkring denna fantastiska gård, så dök det upp Bayern München-klädda fans, en del från VfB, men vad man noterade var den enorma ljudkulissen, pratet, glädjen, ölen, det porlande ljudet och en makalös livskvalitet. Väl sittande där så diskuterades det fotboll med min kompis, som är genuin Hertha-supporter och så kom frågan. " Skall du på finalen i cupen? ". Jag noterade att det var ju fullsatt. "ja den ja.. men det är ju Berliner LandesFinal imorgon. På Mommsen Stadion ." Öh,,? Dert hade jag ju ingen koll på, men två minuter senare hade jag biljetter till en cupfinal i Berlin. var det därför jag hade kommit till Berlin? För att se en cupfinal i Berlin? Kanske inte VSG Altglienecke - BFC Dynamo, men en cupfinal är ju vad det är.
En dag i Berlin drog sig mot sitt slut. Lätt trött, med en kluckande Berliner Kindl innanför västen drog man sig upp mot sitt hotell vid Berliner Gesundbrunnen. Imorgon blir det fotboll. Auf geht's.
En tysk cupfinal
Likt en fjäder som legat i ett skåp i tjugo år och med 200% rost steg man upp ur sängen, vispade i sig en kopp kaffe, tryckte i sig några brötchen och fascinerades som vanligt över att tyska brötchen alltid smakar likadant överallt. Troligtvis för att vete har en förmåga att smaka som vete gör. En blick på klockan och en snabb marsch mot S-bahn och vips var man på väg ut mot en cupfinal. ”Messe Süd” och på plats. Tio minuters promenad genom skogen och man skall nog vara ärlig med att säga att det inte var toktjockt med folk på vägen. Några blåvita halsdukar för VSG Altglienecke sågs. Från motståndarna BFC Dynamo. Inget.
Berliner Landesligapokal är för amatörlagen i Berlin. VSG Altglienecke och Berliner FC Dynamo finns i Regionalliga NordOst. Det förstnämnda laget finns i Treptow-Köpenick( Union-område) och BFC Dynamo Berlin är ju resterna och uppstarten av DDR-Tysklands mest hatade och framgångsrika lag- Mielke och Stasi-kontrollerade Dynamo Berlin. Vi hamnade direkt bakom Altglieneckes fans. Det var 30 stycken, klädda i vita eller blå helkroppsdräkter. Med flaggor och med ett stort skynke framför sig. Jag fattade inte detta först, men sedan gick pyrotekniken igång med rök och ett stort liv. Fansen med pyroteknik var maskerade och med helkroppsdräkt. Resten vara helkroppsdräkt. Polisen var snabbt på plats med kamera och filmade. När pyrotekniken var slut så drog de skynket över sig, tog av sig alla dräkter och helt plötsligt stod alla med bar överkropp och shorts. Häftigt skall sägas. Själv stod jag i blå rök under en minuts tid. På andra sidan läktaren-BFCs oranga klack som viftade med flaggor, sjöng sånger och höll igång. Totalt sett kanske 3-4000 på matchen.
Hur det gick? Jo, VSG Altglienecke avgjorde i förlängningen och blev cupmästare. Vid den tiden var jag dock redan tillbaka i Berlin för förberedelser inför VfB- Bayern.
En cupfinal blev det dock. Det var ju inte riktigt planerat…
