Den som är fri från synd ska kasta första stenen, står det i Johannesevangeliet. Jag behöver inte titta mig i spegeln mer än en sekund för att inse att den stenen jag nu kastar definitivt kommer från en position inifrån glashuset.
Jag vet inte riktigt när det började. För egen del tror jag att det var någonstans under vintern/våren 2023. Vi hade precis avslutat den magiska (Europa)säsongen 2022 och känslan av framtidstro och styrka var starkare än kanske någonsin. Jäklar vilken trupp! Jäklar vad mycket pengar! Jäklar vad vi sopade i Europa! Visst, vi föll till slut på målsnöret i guldstriden men det gick ju ändå att leva med då Europasuccén var en fullt rimlig bortförklaring.
Någonstans där tror jag att många av oss supportrar skruvade upp vår förväntansbild på Djurgår’n rätt rejält. Och allt som har hänt sedan dess har mätts mot det som skulle ha varit om vi tagit rätt beslut omedelbart efter det.
I sig är det väl inget konstigt med det. Vi var på en plats vi aldrig hade varit på förut. Medvindskänslan var stark och vi som minns tillbaka på känslan under guldåren såg också en enorm skillnad i organisatorisk och ekonomisk styrka nu gentemot då. Nu ska det fanimej kapitaliseras på detta och byggas ett urstarkt lag som tävlar om guldet varje år under lång tid framöver. Se upp Malmö för här kommer Djurgårdståget!
Förväntan istället för förhoppning
Som vi alla vet blev det ju inte riktigt så. Visst hade vi en del framgångar och höjdpunkter (hej Conference League och Chelsea). Visst hade vi några riktiga pangrekryteringar och storförsäljningar (hej Lucas, Dahl, Priske m.fl.). Men vi hade också mycket annat. Vi hade ett spel som hackade. Vi hade horder av spelare som kom och vände utan vare sig mål eller mening.
Vi hade – i alla fall i mitt tycke – en organisation som börjat famla och därmed hade nått vägs ände.
Samtidigt hade vi också en supporterbas som i stora delar påbörjat se på Djurgår’n med en förväntansbild istället för en förhoppningsbild. Vilket är det överlägset bästa sättet att se det på om du vill transformeras till en riktig gnällspik utan glädje. Att se på Djurgår’n som att Djurgår’n är personligen skyldig dig något gör såklart att det är svårt att tycka att Djurgår’n är kul. När vinst i varje match är förväntan blir en förlust ohanterlig och det måste vara någons fel!
Djurgår’n har gjort sitt – nu är det dags att vi gör vårt!
Nu tar jag min stora gnälliga stenbumling, tittar ut från min plats inne i glashuset och kastar den så hårt jag kan och skriker – Nu räcker det!
Ja, det suger att förlora. Ja, det suger att vi inte har superyttrar som gör sin gubbe, en ersättare på vänsterbacken eller en Baresi i backlinjen. Det är okej att vara besviken.
Men nu får vi faktiskt lyfta blicken och inse att Djurgår’n har gjort sin del. De har gjort allt de kan – och mer därtill – för att vi äntligen ska kunna kapitalisera på den där språngbrädan vi faktiskt fortfarande har kvar. Sen kommer inte det automatiskt betyda att vi blir bäst på planen imorgon. Men du kan ge dig fan på att det betyder att Djurgår’n som helhet är bättre idag än igår. Och kommer vara bättre imorgon än idag.
Djurgår’n har gjort vad de kan för att ge oss de sportsliga och organisatoriska förutsättningarna att bli starkare än någonsin. Nu är det dags för oss runtomkring att ta oss i kragen och göra vårt.
Släpp stenen, välj glädjen och så kör vi!
- - -
Detta är en gästkrönika där vi låter en av våra läsare komma till tals. Innehållet avspeglar författarens personliga tankar och uppfattningar. Kommentera gärna, men tänk på att hålla en god ton.
