Enrico Preziosi föddes 1948 i Avellino och lämnade hemmet som sextonåring. Han arbetade inom försäljning innan han i slutet av 1970-talet började bygga det som skulle bli hans förmögenhet. 1978 grundade han Giochi Preziosi i ett garage i Baruccana di Seveso. Därifrån växte verksamheten till ett av Europas största leksaksföretag. Preziosi började distribuera stora internationella varumärken och köpte upp konkurrenter, bland annat G & IG, och gjorde Giochi Preziosi till marknadsledande i Italien. När koncernen senare nådde sin storhetstid omsatte den hundratals miljoner euro. Det var alltså inte en fotbollsgalning som plötsligt råkade bli rik. Det var en affärsman som redan hade byggt ett imperium
När han sedan kom till fotbollen tog han med sig samma inställning. 1998 köpte Preziosi Como. Klubben befann sig i Serie C1, och han började investera pengar för att återigen få upp den. Det fungerade. Como tog sig till Serie B 2001 och redan året efter kom den stora belöningen. Klubben vann Serie B och tog sig tillbaka till Serie A för första gången på tretton år. För en klubb som hade levt långt från den italienska fotbollens finrum var det enormt. Preziosi hade gjort det han lovat. Han hade tagit Como från tredje nivån till Serie A. Säsongen 2002/03 blev däremot något helt annat. Como fick möta Juventus. Man fick möta Milan. Inter. Och verkligheten blev brutal. Tränaren Loris Dominissini fick lämna efter elva omgångar och ersattes av Eugenio Fascetti. Förutom en seger på Sinigaglia mot ett krisande Roma blev den efterlängtade återkomsten ett mörkt år i klubbens historia. Efter ett år var Serie A-äventyret över. Como var tillbaka i Serie B. Det hade kunnat vara slutet på historien. Ett misslyckat år i högsta serien, följt av en ny satsning. Men för Preziosi var det början på något mycket större – och för Como början på slutet.
Sommaren 2003 köpte Preziosi Genoa. Och här uppstår den märkliga situationen som gör hans historia så speciell. Han hade fortfarande Como, samtidigt som han nu hade en annan klubb. Genoa blev det nya projektet. Como hade varit klubben han hade tagit upp. Genoa skulle bli klubben han byggde vidare på. Det dröjde inte länge innan spelare började röra sig mellan klubbarna. Saša Bjelanović, Stephen Makinwa, Giuseppe Greco, Marco Rossi, Luca Belingheri och Nikola Lazetić är några av namnen som gick från Como till Genoa. Det som på papperet kunde beskrivas som vanliga transferaffärer kom senare att hamna i centrum för rättsliga och disciplinära processer. Preziosi sålde Como i oktober 2003. Han hade tagit klubben till Serie A och lämnat den tillbaka i Serie B. Men fallet var långt ifrån över. Efter Preziosis avsked gick Como snabbt åt fel håll. Säsongen 2003/04 slutade med ännu en degradering, den här gången från Serie B till Serie C1. Ekonomin förvärrades och 2005 gick klubben i konkurs. Under utredningarna riktades misstankar mot Preziosi om att klubbens ekonomiska situation hade förvärrats genom olika spelartransaktioner. Bland annat granskades affärer där spelare flyttades mellan Como och Genoa. Ett exempel var Daniele Gregori, som gick från Como till Genoa utan övergångssumma och senare kom tillbaka till Como för 750 000 euro. Carlo Gervasoni gick också gratis från Como till Genoa och såldes senare av Genoa till Verona för 500 000 euro. Även Alex Pederzoli och Felice Piccolo blev en del av den märkliga historien. Como hade köpt spelarna från Juventus för 1,6 miljoner euro och skickade senare tillbaka dem för bara 20 000 euro. Efter Comos konkurs följde en lång rättsprocess. Preziosi dömdes senare till 23 månaders fängelse för konkursbrott kopplat till Como, även om straffet omfattades av det italienska indultsystemet. Han återfick dessutom inflytande över Como genom bolaget Royal S.r.l., vilket ledde till nya problem eftersom han samtidigt hade kopplingar till Genoa. Como nekades till slut plats i Serie C2 och tvingades börja om längre ner i seriesystemet.
Och Genoa? Där kom Preziosis mest ökända skandal. 2005 var Genoa på väg tillbaka till Serie A. Laget hade vunnit Serie B och behövde bara avsluta säsongen. Men i den sista matchen mot Venezia vann Genoa med 3–2 efter att Preziosi och personer omkring klubben hade betalat 250 000 euro i samband med en uppgjord match. Det som skulle ha varit en fest blev en katastrof. Genoa degraderades till Serie C1 och fick dessutom tre poängs avdrag. Preziosi stängdes av från fotbollen i fem år. Han dömdes senare även i den straffrättsliga processen för sportsligt bedrägeri. Det var inte slutet på problemen. Preziosi drogs också in i den italienska härvan kring falsk bokföring och så kallad plusvalenza, där klubbar kunde använda överdrivna värderingar av spelare för att förbättra sina balansräkningar. Genoa och Udinese hade exempelvis genomfört flera spelartransaktioner som granskades. Preziosi fick ytterligare en avstängning och böter. Under åren som följde skulle det komma fler disciplinära ärenden, fler avstängningar och fler kontroverser kring transferaffärer.
Samtidigt ska man vara någorlunda rättvis mot honom då alla anklagelser inte ledde till fällande dom. Han friades exempelvis från åtalet om administrativ dopning i Genoa. Men mängden skandaler säger ändå något om perioden. Han kom till fotbollen från en värld där saker hade ett pris. Ett företag kunde köpas upp. Ett varumärke kunde utvecklas. En produkt kunde flyttas från en marknad till en annan. En leksak kunde köpas in och säljas vidare. Preziosi blev rik på den logiken. När han kom till fotbollen försökte han göra samma sak med spelare. Problemet är att fotbollsklubbar inte är leksaksföretag. Spelare är människor, supportrar är inte kunder och en klubb är inte endast ett balansräkningsobjekt.
Kanske är det därför Enrico Preziosi fortfarande är så svår att placera i Como-historien. Han var både hjälten och skurken. Mannen som gav klubben den största framgången man hade haft på tretton år var också mannen vars eftermäle kom att förknippas med klubbens ekonomiska sammanbrott. Han investerade pengarna. Och han fick dem att drömma. En dröm som slutade med konkurs.
Och kanske är det därför Como–Genoa är mer än bara en match. Det är två klubbar som delar en president, en rad spelare och en historia av affärer som än i dag är svår att titta tillbaka på. Preziosi lämnade Como 2003. Men hans fingeravtryck finns kvar. Han tog klubben till himlen. Och sedan ner till helvetet igen.
