…blå rök, fans…pyroteknik…
Ja det var så jag avslutade första delen av denna odyssé. Men den skulle fortsätta. Mot den finalen jag verkligen ville åt. Ingen biljett, men stämningen, känslan, euforin, uppbyggnaden och resan.. den vill man vara med på.
S-bahn tillbaka från Mommsen-Stadion och en väldisponerad vandring med diverse intressanta hållpunkter mot Alexanderplatz. På håll ser man Tv-tornet. Jag minns första gången jag såg det och stod vid det. 1 maj 1989.”Alex” Ett halvår innan muren föll. Det var mytiskt, omtumlande och svårbegripligt. Som ett gigantiskt svärd som var satt i backen av östblocket för att demonstrera sin fullkomlighet. Efter en händelsen har jag varit uppe i tornet ett par gånger men 1 maj 1989 lever kvar i minnet. Starkt.Idag en mötes plats där slitstark östtysk betong och ikonisk futurism möts i en oavbruten, färgstark ström av människor, spårvagnar och intryck. Magnifikt. Fjärran från den Fassbenderska Berlin-Alexanderplatz som en gång var nav i Weimarrepublik och DDR.
Den röde baronen
Ett par saker jag ville hinna med innan själva uppbyggnaden var att knalla över till Invalidenfriedhof vid Spree och titta till Baron von Richthofens gravmonument. Denne röde baron är episk i första världskrigets historia och blev främst känd som historiens mest framgångsrika stridspilot . Under första världskriget sköt han ner 80 fiendeplan och blev en internationell legend. Han flög ett iögonfallande blodrött Fokker-triplan och ledde den fruktade "flygande cirkusen. Som yrkesarbetande inom flygindustrin så kändes detta som ett steg i min breda utbildning. Han sköts sedermera ned och ligger på just denna gravplats.
Öl å Currywurst
Lagom till Alexanderplatz så börjar ljudkulissen och färgerna. FC Bayern lär ha varit vid Kaiser-Wilhelm Gedächtniskirche. VfBs fans ägde Alexanderplatz. Det var rött och vitt. Schwaber som var små, schwaber som var stora, schwaber som var glada, som var fulla och som sjöng. Det var ” Für immer VfB” och ” VfB-ein Leben lang”. Jag fyllde på med en Stuttgarter Hofbräu och någon Currywurst och hamnade i slang med tre stycken från Sigmaringen(50 km söder om Stuttgart). Pappa, fru och son. ” Schöne Stimmung, na.”.. å jag höll med. Några meningar till och sedan noterades att jag nog ändå inte var tysk. ” Was denn, bische schweeede?” Kom det från pappan, samtidigt som han halsade en pilsner. ” was bringst denn dir hier?”. Jag förklarade min bakgrund från Reutlingen, Tyskland, VfB sedan 1992 och annat. De berättade om sina matcher, hur frun och barn blivit medberoende, hur Guido Buchwald hade fört in dem i paradiset 1992 och att Sami Khedira med sitt mål 2007 i princip hade fått deras vägg hemma att få en ny målning. Vi skålade, jag åt Currywurst, fick ketchup i skägget, sköljde ned med Stuttgarter Hofbräu och i bakgrunden hördes ett skrålande ” Ich werde immer zu dir steh`n, für immer VfB”..
På avstånd såg jag fans som dansade vid världsklockan, som fick S-bahn att stanna upp, fans på väg in i gallerian och röd-vit-klädda fans på väg längs Karl-Marx-Allée. Hela platsen färgades med sång, aktivitet, toner och schwäbisk lycka.Att sedan TV-tornet har en röd-vit-randig färg hörde mest till omgivningens karaktär.
Finaldags
Framåt klockan fyra när solen hade krupit upp högst på himlen och skänkte både värme, ljus och röda kinder, så packades det långsamt ihop. Köerna till öltältet minskade, här och var låg det drivor av plastglas som ölen druckits ur, papperstallrikar efter pommes, majonnäs och här och var även halvätna rester av någon god tysk korv. Det såg ut som en musikfestival fast med fotbollsfeber. Fansen packade ihop flaggor., fanor och någonstans stärkte sig fansen med extra dryckjom inför den halvtimmeslånga S-bahn från Alexanderplatz till Olympiapark. Det var en vit-röd rännil av folk, en ström av schwaber in i tunnelbanevagnarna. Det sjöngs om ”Lederhosen aus” och ”Scheiss-Bayern” i tunnelbanan ut till ”Olymp”.
Väl där ute på det stora fältet och i den svaga uppförslutningen mot den mäktiga arenan- horder av fans, ölvagnar, matställen, bord, stolar, fans, filtar, sånger och vit-rött, vit-rött. Jag knallade runt, sprang på några fans, som snabbt insåg att ” was machste hier? haste Ticket?”. Efter förklaring och nej, så hamnade jag med några fans från Esslingen i Stuttgart. Årskortsinnehavare och med i fanklubben. De ropade till sig några andra och vips var jag ” the talk of the area”. Vafan, en svensk, en VfB-fan. Jag nämnde Dan Corneliusson naturligtvis och fick ett gillande. Det drags Hofbräu, det var lätt ” Schunkeln” vid borden. Tyskan flöt på bra, men när de väl började prata snabb Schwäbisch, då fick man anstränga sig. En halvfull Stuttgart- bo som pratar tjock och tung Schwäbisch.. lycka till. Jag satt mest och fascinerades över uttalet, flödet av ord och att de fortfarande parallellt halsade bärs.
Strax före matchstart tömdes området. Kvar var undertecknad, ett hav av glas, tallrikar, plastförpackningar, någon flagga, bord, stolar och ölvagnarna som också började stänga. Det var några till kvar som jag såg en bit bort, men när väl sångerna började inne på arenan och jag hörde matchen startade som jag också följde på telefon, så insåg jag att min tid vid arenan började närma sig sitt slut. Jag satte mig ner, inmundigade en sista Hofbräu, lyssnade på sirener av ljud från en upplyst arena. Jag hörde ljudkulissen, såg på telefonen ungefär vad som skedde, tömde de sista dropparna och när matchen gått ungefär 30 minuter, så lunkade jag mot S-bahn igen.
Hemfärd
På natten halv två gick sedan bussen hem. Jag tillbringade kvällen runt Nikolajviertel och utforskade Karl-Marx-Allees fornlämningar från DDR-tiden. Café Moskau är exempelvis värt ett besök. Bara utsidan är så där fantastiskt betongblocksromantiskt så att man häpnar.
Resan hem var sedan odramatisk. Men lång och rätt värdelös. Med stopp tamejfan överallt. Rostock,Köpenhamn, Malmö och sedan problem med tåget från Malmö och stopp i Moheda. Va i helvete. Moheda?
Runt 22.00 var jag åter. Tre dagars turné var över. En lycklig VfB-fan återbördad till Östergötland, rik på äventyr, upplevelser, fotboll och glädje.
