Allt om VM 2026: | Alla grupper | Spelschema | TV-tider |
Inför varje mästerskap dyker samma minnesbilder upp. VM 1986 i Mexiko med Jean-Marie Pfaff, Enzo Scifo, Eric Gerets och Georges Grün. Den historiska fjärdeplatsen som under lång tid var belgisk fotbolls största bedrift. Sedan kom VM 2018 i Ryssland. Den så kallade gyllene generationen med Kevin De Bruyne, Eden Hazard, Romelu Lukaku och Thibaut Courtois. Belgien slutade trea i världen och nådde sin största framgång någonsin men samtidigt lever känslan kvar av att laget borde ha gått hela vägen.
Problemet är att vi fortfarande pratar om 1986 och 2018.
Nu är det 2026.
Under de senaste åren har nästan allt som hänt i landslaget jämförts med den gyllene generationen. Varje ny spelare har mätts mot sina föregångare. Varje motgång har blivit en påminnelse om vad Belgien en gång var. När resultaten uteblivit har nostalgin snabbt tagit över.
Vi minns fiaskot i Qatar 2022 när Belgien åkte ut redan i gruppspelet. Vi minns också EM 2024 där laget aldrig riktigt övertygade och återigen fick se Frankrike sätta stopp för drömmen. Det kändes länge som att landslaget levde kvar i skuggan av sitt eget förflutna.
Men inför VM 2026 känns något annorlunda.
För första gången på länge upplever jag att Belgien har slutat titta i backspegeln. Fokus ligger inte längre på vad Hazard gjorde 2018 eller på vad som gick fel i Qatar. Fokus ligger på spelarna som finns här och nu.
Det märks inte minst i valet av lagkapten. När Rudi Garcia gav bindeln till Youri Tielemans skickade han samtidigt en tydlig signal. Tielemans är en av få spelare som varit med om både höjdpunkterna och besvikelserna. Han fungerar som länken mellan två generationer. Han vet vad som krävs på den här nivån men han tillhör samtidigt den grupp som ska hjälpa nästa generation att ta över.
För det här VM:et handlar inte om de gamla hjältarna.
Det handlar om Jeremy Doku och hans förmåga att avgöra matcher på egen hand. Det handlar om Nicolas Raskin som har vuxit fram som ett seriöst alternativ på mittfältet. Det handlar om Nathan Ngoymittbacken som få pratade om för ett år sedan men som nu ser ut att få en viktig roll i turneringen. Det handlar om Matias Fernandez-Pardo, Zeno Debast, Charles De Ketelaere och flera andra spelare som ska forma nästa kapitel i belgisk fotboll.
Belgien reser inte till USA som en av de stora favoriterna. Det är kanske också en fördel.
Under den gyllene generationens sista år blev förväntningarna nästan en börda. Varje turnering sågs som en sista chans att vinna någonting. Nu är utgångsläget annorlunda. Belgien betraktas snarare som en outsider med potential att överraska. Historiskt sett har det ofta passat landslaget bättre.
Dessutom väntar ett VM som skiljer sig från alla tidigare. Turneringen har utökats till 48 lag och kommer att innehålla fler matcher än någonsin tidigare. I en sådan turnering är det inte alltid de största namnen som avgör. Ofta handlar det om att få ihop en grupp som fungerar över tid.
Och just där finns kanske Belgiens största styrka.
Under de senaste månaderna har spelare efter spelare pratat om stämningen i truppen. Flera av de äldre spelarna har sagt att de inte upplevt en så harmonisk landslagsmiljö på många år. Det finns en tydlig känsla av sammanhållning mellan generationerna. De yngre spelarna verkar bekväma i sina roller samtidigt som de rutinerade spelarna fortfarande bidrar med erfarenhet och ledarskap.
Det betyder förstås inte att Belgien kommer att vinna VM.
Men för första gången på länge känns det som att landslaget har hittat något som saknats under flera år: lugn.
VM 1986 kommer alltid att vara en del av den belgiska fotbollshistorien. VM 2018 likaså. Men de bästa berättelserna är inte alltid de som redan har skrivits. Ibland är det de som fortfarande väntar på att berättas.
Kanske är den stora utmaningen för dagens Belgien inte att försöka bli den nya gyllene generationen. Kanske handlar det bara om att våga bli sig själva.
VM 2026 ger dem den möjligheten.
