Det är tre dagar kvar till Belgiens Nations League-premiär mot Italien och det belgiska landslaget står inför ännu ett tränarbyte. Rudi Garcia är borta och Mark van Bommel har tagit över.
Det är lätt att titta på det och tänka att Belgien helt enkelt ville gå vidare efter VM. Men det är egentligen en ganska förenklad bild av vad som har hänt. Garcia lämnade trots allt efter en VM-kvartsfinal, en vunnen grupp och ett landslag som på flera sätt mådde betydligt bättre än när han tog över. Det är just därför jag tycker att tränarbytet i juli blev så intressant. Garcia misslyckades inte. Belgien valde ändå att byta riktning.
Garcia gjorde jobbet men identiteten var aldrig helt självklar
När Rudi Garcia tog över Belgien var läget långt ifrån idealiskt. Efter EM 2024 hade landslaget tappat mycket av den optimism som tidigare funnits kring laget och den efterföljande Nations League-kampanjen gjorde knappast saken bättre. Dessutom fanns fortfarande svallvågorna efter konflikterna under Domenico Tedesco, där flera av landslagets mest rutinerade spelare hade hamnat på kant med förbundskaptenen. Garcia behövde därför börja någon annanstans än vid taktiktavlan. Han behövde få spelarna att vilja komma till landslaget igen, och där tycker jag att han lyckades väldigt bra.
Thibaut Courtois kom tillbaka. Kevin De Bruyne och Romelu Lukaku fick åter sina givna roller och Youri Tielemans blev kapten, med stöd från de äldre spelarna i gruppen. Thomas Meunier och Axel Witsel fanns också kvar i landslagsbilden. Samtidigt öppnade Garcia dörren för yngre namn och försökte undvika den klassiska fällan där en generationsväxling blir så abrupt att halva laget plötsligt försvinner över en natt. Det blev snarare en blandning av gammalt och nytt. Joaquin Seys och Nathan Ngoy fick sin chans, Matias Fernandez-Pardo gjorde entré och fler unga spelare började känna att vägen till landslaget faktiskt var öppen, utan att man behövde riva bort hela det gamla för att skapa något nytt.
Och resultaten kom. Belgien höll sig kvar i Nations Leagues A-division, kvalificerade sig till VM och vann sedan sin grupp. I slutspelet nådde laget kvartsfinal innan Spanien till slut blev för svårt. När man tittar på den perioden är det därför svårt att säga att Garcia inte fick ut något av sitt uppdrag. Han stabiliserade ett landslag som hade tappat riktningen och fick dessutom tillbaka flera spelare som under en period nästan hade försvunnit ur bilden.
Men allt föll inte på plats. Belgien hade fortfarande ingen självklar lösning bakom Lukaku som nummer nio och ingen tydlig ersättare till De Bruyne på längre sikt. Det fanns också frågetecken kring målvaktspositionen men kanske framför allt kring själva spelet. I vissa matcher fungerade det väldigt bra. I andra såg laget mer tveksamt ut, särskilt mot motståndare som försvarade lågt och gav Jeremy Doku eller de andra offensiva spelarna väldigt lite yta att arbeta på. Belgien hade kvalitet nog för att vinna de flesta typer av matcher, men det var inte alltid lika uppenbart hur man skulle göra det.
Det är där jag tycker att Garcias tid blir svår att bedöma. Han fick ihop människorna och han fick ordning på resultaten, men någon riktigt tydlig spelidentitet hann han aldrig sätta. Det verkar vara precis det som Vincent Mannaert nu vill förändra.
Beslutet om Garcia togs tidigare än man trodde
Det mest intressanta i hela historien är kanske att beslutet att inte förlänga med Garcia enligt uppgifterna inte alls togs efter VM. Det ska i praktiken ha varit klart redan i april. Mark van Bommel var då Mannaerts förstaval, medan Thomas Frank och Ralf Rangnick också fanns med i diskussionerna. Men riktningen var redan satt.
Det gör tränarbytet betydligt lättare att förstå. För då handlar det mindre om Garcias prestationer i VM och mer om vad den belgiska fotbollsledningen vill att nästa fas ska se ut som. Och valet av van Bommel säger en hel del. Toby Alderweireld har tidigare lyft fram hans tydlighet som tränare. Spelarna ska veta vad de ska göra, hur laget ska spela och vilken uppgift varje individ har när matchen väl börjar. Marc Degryse har på liknande sätt pratat om van Bommels starka personlighet och hans förmåga att ge lagen en tydlig identitet.
Det låter kanske som självklarheter, men just där finns något som Belgien har saknat under perioder. Under många år har fokus legat på hur man ska få plats med alla stora namn. De Bruyne, Lukaku, Hazard tidigare, Courtois, Doku och en rad andra spelare med enorm individuell kvalitet. Men ibland har det nästan känts som att laget har byggts runt spelarna snarare än tvärtom.
Mannaert verkar vilja vända på det. Han letar efter en tränare som kan skapa en tydligare struktur och samtidigt bygga en vinnarkultur kring landslaget. Det var också därför andra tränare med stark personlighet och tydlig spelidé fanns med i diskussionerna. Van Bommel passar ganska väl in på den profilen.
Varför blev det Mark van Bommel?
Det finns dessutom en ganska lång lista med erfarenheter som gör honom relevant för jobbet. Van Bommel har spelat 79 landskamper för Nederländerna, varit lagkapten och deltagit i VM 2006 och 2010 samt EM 2012. Han spelade också i VM-finalen 2010. Sedan har vi klubbkarriären: PSV, Barcelona, Bayern München och Milan. Ligatitlar i flera länder och Champions League på meritlistan. Han har med andra ord varit inne i några av Europas mest krävande fotbollsmiljöer och vet vad som förväntas när man representerar en toppklubb.
Det är förstås ingen garanti för att man lyckas som tränare. Men erfarenheten är svår att bortse från. Han har dessutom hunnit bygga en ganska gedigen tränarkarriär, först som assisterande under sin svärfar Bert van Marwijk och senare som huvudtränare för bland annat PSV, Wolfsburg och Royal Antwerp.
Just tiden i Antwerp väger tungt i Belgien. Van Bommel vann ligan, cupen och supercupen, kvalificerade klubben för Champions League och blev årets tränare. Samtidigt utvecklade han spelare som Arthur Vermeeren, som kort därefter tog steget vidare till Atlético Madrid. Samarbetet med Antwerp slutade visserligen i en konflikt med klubbägaren Paul Gheysens, men det sportsliga resultatet under van Bommel går inte att bortförklara.
Sedan finns det en annan sak som gör honom extra intressant för det här jobbet. Han har redan bott och arbetat i Belgien och vet hur den belgiska fotbollen fungerar. Han behöver inte börja med att lära sig miljön, klubbarna och den fotbollskultur som omger landslaget. Det är en ganska stor fördel. Van Bommel kommer dessutom in med en helt annan relation till den flamländska delen av belgisk fotboll än vad Garcia hade, vilket knappast är oviktigt i en fotbollsmiljö där både språk och region fortfarande spelar större roll än man ibland vill erkänna.
Det finns också en annan sida av historien
Garcia hade under sin tid stundtals en ganska ansträngd relation till den flamländska fotbollsmedievärlden. Det märktes framför allt i samband med vissa presskonferenser och efter matchen mot Kazakstan, där hans sätt att kommunicera blev en större diskussion än själva resultatet. Han hade kritiker från flera håll. Marc Degryse, Wesley Sonck och Hein Vanhaezebrouck är några av de profiler som riktat kritik mot olika delar av Garcias arbete. Även Toby Alderweireld har haft synpunkter.
Det är dock viktigt att inte göra för stora slutsatser av det. Det finns ingen enkel bekräftelse på att Garcia fick lämna på grund av att han är fransk eller på grund av språkliga motsättningar. Däremot har belgisk media, bland annat Le Soir, diskuterat om gamla regionala och språkliga reflexer kan ha spelat in. Det är en tolkning, inte ett fastslaget faktum.
Men van Bommel kommer in i en miljö där han redan har ett större förtroendekapital. Han känner den flamländska fotbollen, har arbetat i landet och har människor runt förbundet som känner honom från tiden i Antwerp. Det borde göra starten lite enklare. Å andra sidan blir det också svårare att gömma sig bakom en period av anpassning. Förväntningarna finns där direkt, och med dem kommer kravet på resultat.
Nu börjar det riktiga testet
Det är egentligen först nu som det blir riktigt intressant.
Rudi Garcia lämnade efter sig ett landslag som var betydligt mer stabilt än det han tog över. Courtois var tillbaka. De Bruyne och Lukaku ville vara kvar. De yngre spelarna hade börjat få sina möjligheter och gruppen verkade återigen trivas tillsammans. Van Bommel behöver därför inte bygga från grunden. Han får något att bygga vidare på, vilket också gör att kraven blir annorlunda.
Kevin De Bruyne har redan sagt att han uppskattar van Bommels raka sätt och kommunikationen mellan de båda har beskrivits positivt. Det är en viktig signal, inte minst eftersom De Bruyne nu befinner sig i den senare delen av sin landslagskarriär.
Samtidigt väntar en riktigt bra första prövning. Italien står för motståndet om tre dagar och därefter väntar även Frankrike och Turkiet i samma Nations League-grupp. Det finns alltså ganska lite utrymme för en lång startsträcka.
Van Bommel ska snabbt visa hur han vill använda spelarna, hur laget ska försvara och framför allt hur Belgien ska lösa de matcher där motståndaren ger dem bollinnehavet men stänger alla ytor framför straffområdet. Det blir intressant, för det finns fortfarande väldigt mycket kvalitet i det här laget.
De Bruyne finns kvar. Lukaku finns kvar. Charles De Ketelaere tog stora steg under VM och Nathan Ngoy ser allt mer ut som en spelare som kan bli en central del av backlinjen framöver. Bakom dem kommer dessutom fler unga spelare.
Det är därför jag har svårt att beskriva Garcias tid som ett misslyckande. Hans viktigaste uppgift var att stabilisera ett landslag som hade börjat falla isär och det gjorde han. Han fick tillbaka flera av de äldre spelarna, släppte samtidigt fram nya namn och förde Belgien till en VM-kvartsfinal.
Nu vill förbundet uppenbarligen något annat.
Man vill se ett Belgien med en tydligare spelidé, en tydligare identitet och kanske framför allt en tränare vars avtryck blir lättare att känna igen ute på planen. Mark van Bommel är den som ska försöka skapa det.
Därför känns mötet med Italien på fredag som mer än bara början på en ny Nations League. Det är första gången vi på riktigt får se vad den nya riktningen innebär.
