Torkarbladen slår mot framrutan och händerna skakar fortfarande över ratten. Det har bara gått några minuter sedan domaren blåste av.
Genom den blöta rutan syns arenan som inte är färdig. Det saknas en läktare, ett öppet hål rätt ut mot mörkret. Jag tog upp telefonen innan jag gick hit, knäppte en bild och insåg hur obehagligt väl den där halvfärdiga byggarbetsplatsen speglar GIF Sundsvall just nu. Ett projekt som avstannat mitt i rörelsen. Ett halvt bygge som lämnats helt öppet för väder och vind, medan tavlan sakta räknade upp till 0–4.
Det är något med de senaste årens vägval som har fört oss hit. Vi sökte det exotiska. Vi har plockat in spanska tränare och spelare från alla möjliga udda hörn, jagat en vision om något finlirande och kontinentalt. Vi försökte dansa flamenco. Och på ett sätt är det väl passande – den äkta flamencons texter handlar ju i grunden om ond bråd död, fatalism och tragedi. Men fotbollsmässigt är det ett haveri. Flamenco är intensiv, passionerad och har ett enormt fotarbete, men stannar man upp ser man att fötterna stampar hårt på exakt samma fläck. Det ser ut som en rasande dans, men vi rör oss inte en meter framåt .
Sundsvalls själ har aldrig varit flamenco. Vår puls bor i punkens skitiga ackord och i Perssons Packs uppriktiga norrlandssorg. Det är rakhet, slit och ärlighet. Istället för att bygga vidare på den tryggheten – en fysisk, rejäl stomme att luta sig mot när det stormar – köpte vi en dröm som krävde solsken. Och nu öser regnet ner.
Men ilskan ska inte riktas mot killarna som står där ute på gräset ikväll. Det är inte deras fel. De har hämtats in från alla möjliga miljöer, men håller i ärlighetens namn Division 1- eller Division 2-nivå. Du kan inte kräva att spelare med den kapaciteten plötsligt ska bära ett Superettan-bygge på sina axlar. Du kan inte kräva mirakel av en tränarstab som fått i uppdrag att göra guld av grus.
Ansvaret ligger högre upp. Hos dem som ritade ritningen till ett hus som inte klarar någon årstid överhuvudtaget – än mindre en svensk fotbollshöst. Man ritade en fin glasveranda för solsken och vindstilla sommardagar, men glömde bort att vi bor i ett land där det blåser snålt, regnar från sidan och blir smällkallt nio månader om året. När grunden saknas och taket läcker spelar det ingen roll hur mycket man försöker inreda med exotiska detaljer. Huset kollapsar vid första bästa kuling.
När domaren blåste av drabbades jag inte bara av ilskan, utan av ett tungt vemod. Vi är ett gäng utflyttade Giffare här nere i Skåne som har följt laget i exil. Vi har åkt runt på bortaläktarna i Landskrona, Malmö, Trelleborg och Halmstad. Vi har laddat på pubbar, frusit på dragiga läktare, svurit och jublat tillsammans. Det har funnits en otrolig gemenskap i att samlas här nere i söder kring det där blåvita hjärtat. Det är framför allt den gemenskapen på matcherna jag kommer att sakna så oerhört mycket. Tack till er alla – ingen nämnd och ingen glömd – för alla mil, all värme och alla år vi delat på läktarna i söder.
Nu känns det som att en epok är över. Senast Giffarna spelade under de två högsta serierna var 1985 – i snart 40 år har vi tillhört den svenska fotbollens elit eller näst högsta hus. Ett kliv ner i Ettan Norra ritar om hela kartan. För supportergänget i Stockholm väntar en säsong där man kan åka på åtta eller nio bortamatcher på ett enkelt SL-kort. För oss här nere i Skåne finns ingenting kvar. Inga matcher i närheten, inga helger där vi möts upp på läktaren. Det här var sista anhalten på vår Skåneresa.
Strålkastarna släcks bakom mig i backspegeln och regnet trummar mot biltaket. Giffarna måste börja om från ruiner. Och den här gången finns inga genvägar – nästa hus måste byggas för alla årstider, från grunden och med rätt virke.
