Att lida eller inte lida, det är frågan
Bandypremiär, man ser alltid fram emot den, man har längtat ända sedan de sista värmande solstrålaren förkunnade att nu är verkligen sommaren slut. Man hoppas på en bra start av serien att vi nog ska vara med och slåss om de lite högre positionerna och framförallt inte bli indragna i någon bottenstrid. Det var en fantastisk stämning på Östers krog innan matchen. Det var folkligt, festligt och fullsatt som det brukar heta. Det var roligt att se alla gamla bandykompisar igen och småprata lite om det som vi alla älskar: BANDY.
Mina båda föräldrar är numera döda, båda var idrottsintresserade och följde det som hände i idrottsvärlden och båda höll naturligtvis på ÖSK, i såväl bandy som fotboll. Dock hade de nog ganska olika infallsvinklar i sitt idrottsintresse. Morsan sa när jag var ledsen eller arg för att det gått dåligt för ÖSK: Du ska väl inte gräva ner dig i det, det som du inte själv kan påverka. Men för en supporter så är det ju just det som är passionen, att glädjas vid framgång och lida vid motgång. Morsans var väldigt idrottsintresserad men hon gladdes bara vid framgångarna och verkade inte bry sig så mycket vid motgångarna. Man kan ju tycka att det är det perfekta supporterskapet, det blir bara lycka eller annars ingenting. Men så kan man som äkta supporter inte riktigt känna anser jag. Jag tror att orsaken till att morsan och farsan hade så olika infallsvinklar var att morsan hade varit oerhört aktiv själv i många idrotter. Hon hade själv kunnat vara med och påverka. Farsan däremot, han hade aldrig varit aktiv i någon sport, han var bara supporter. Farsans sa när jag var liten grabb och det gick dåligt för ÖSK fotboll: Var inte ledsen du, snart börjar bandyn och där vet vi att vi är bäst.
Det går riktigt dåligt för ÖSK fotboll just nu, jag har inte helt tappat hoppet om att de mirakulöst ytterligare en gång lyckas hänga kvar i Superettan, men oddsen för att det ska hända blev ju inte precis bättre av att styrelsen sparkad vår huvudtränare Rikard Norling. Även om vi hade trillat ur med Norling så tror jag att han hade varit det absolut bästa alternativet att ta oss tillbaka. Man pratade om att ÖSK fotboll aldrig har varit så illa ute som ifjol. Jag skulle nog säga att vi är betydligt värre ute nu, sedan Norling fick sparken.
Ja, och så har vi då min fars bevingade ord, när det går dåligt i fotbollen så har vi ju bandyn att glädjas åt och falla tillbaka på. I min barndom så var vi ju om inte bäst så i alla fall bland de bästa. Det kan man väl knappast säga att vi är idag. Men en seger hemma mot Tranås, det hade man inte bara hoppats på, det hade man räknat med. Den senaste seriematchen vi spelat, sista seriematchen ifjol, var ju faktiskt just mot Tranås, då på bortaplan och då ÖSK äntligen högg huvudet av detta förbannade Bredstorpspöket som har gäckat oss i årtionden. Vi svampar som var där kunde åka hem med en säker två poängare. Nu hemma mot Tranås i ett premiärspel, där Tranås inte har haft någon hemmahall att träna i som våra älskade gulsvarta ÖSK har haft. Då ska det ju bara bli två poäng.
Matchen började tillknäppt och hårt. Flera tidiga utvisningar dömde domarna ut och till slut kom det efterlängtade ledningsmålet för ÖSK. Vem gjorde det om inte en av Svampens favoriter: Filip Bergman. Allt gick som vi hade förväntat oss. Det fanns egentligen bara ett aber. ÖSK fick inte in den där efterlängtade ”tvåan”. Många chanser men bolluchlingen ville inte in. När man då började inse att vi nog fick nöja oss med en ettmålsledning i halvtid så kvitterar Tranås på hörna, så orättvist. Man hade knappt accepterat att det faktiskt var oavgjort förrän Tranås även tar ledningen innan halvtids visslan går. Ridå, chock, ja jag vet inte vad man ska säga. En ett måls ledning är ingenting i bandy, så med raska steg mot supporterläktaren stärkt med en pilsner i arenapuben intog jag min plats på läktaren och det första som sker är att Tranås utökar sin ledning till 3-1.
I det läget händer någonting märkligt. Hur många gånger har man varit med om ett scenario i fotbollen i år att ÖSK gör en godkänd eller till och med mycket bra första halvlek där ledningen kunde ha varit större eller där en ledning på ett närmast magiskt sätt orättvist förvandlas till ett oavgjort eller till och med udda måls underläge. När sedan andra halvlek har startat så har man tänkt att ÖSK med det fina spel man hade första halvlek borde kunna vända tillbaka till en seger. Men andra halvlek blir absolut inte den första lik. ÖSK:s motståndare har stärkts av sin lilla framgång och nu är det motståndaren som för matchen. ÖSK:s fina spel är som bortblåst och när matchen sedan 45 minuter senare summeras så är bortasegern absolut inte orättvis. Ja, så har det sett ut i match efter match när ÖSK:s fotbollslag har spelat och precis så såg det ut i bandypremiären hemma mot Tranås. ÖSK var inte ens nära i andra halvlek. Vad är det för fel på våra ÖSK lag. Varför kroknar de gång efter gång i andra halvlek?
Innan matchen var vi på topp alla svampar, premiär är alltid något speciellt. Jag hade dagen till ära ”klätt ut mig” en smula. Jag hade tagit fram en gammal gul bygghjälm smyckad med ÖSK märken. Den har legat i garderoben i säkert 20 år. Jag hade en gulsvart randig fotbollströja som jag köpte i Uruguay och som egentligen är en supportertröja för fotbollslaget Penyarol men helt utan klubbmärke så fungerade den ju också som ÖSK tröja. Dessutom hade jag plockat fram en slips som jag fick i födelsedagspresent av min farbror Tage när jag fyllde 14. En mycket fin slips i 1970-tals stil, fylld med små ÖSK märken. Jag är ju ingen slipsgubbe så jag har bara använt slipsen vid några få tillfällen och senast säker över 30 år sedan. Dessutom gjorde jag i all hast ett litet ”premiär kväde” som jag ställde mig upp i mitten av Östers krog och läste upp med hög stämma när stämning var på topp i vår stampub. Kvädet löd så här: Låt bollarna rulla och vina, låt aldrig sångerna sina, färgen är gul, vi ska ha kul och motståndar´n pressa och pina.
Ja, nu är premiären över, det är bara att bryta ihop och komma igen. Djurgården borta, nästa.
