Du föddes i Avesta den 28 april 1970. Vilket är ditt tidigaste hockeyminne?
Oj… det är nog när jag åkte skridskor på Klockavallen i Skogsbo, föreningen där jag började. Det var på uterinken… eller om det ens var en rink, det var nog på en yta för allmänhetens åkning, en stor fotbollsplan där man hade spolat is.
Vad betydde Västerås IK för din utveckling som ung spelare?
VIK betyder jättemycket. Jag började på hockeygymnasium när jag var sexton med dom. Där fick jag mycket istid, mycket träning där jag fick träna inte bara skridskoåkning utan på mycket tekniska saker.
Beskriv hur det var när du tog steget från juniorspelare till Västerås A-lag. Hur var omställningen?
En rolig tid. Kom upp när jag var sjutton år. Det var ett stort kliv att få möta seniorer.
Säsongen 1989-90 slogs ni ut av Djurgår’n i kvartsfinalen. Hur tuffa var dom att möta där och då? För dom vann ju tre raka sm-guld mellan 89-91.
Djurgården var det bästa laget man mötte då. Jag vill minnas att dom hade många landslagsspelare, dom hade en bra lagmaskin, så det var tuffa matcher.
Beskriv hur det var när du blev draftad av Detroit Red Wings, 1989.
Jag var inte på plats i Minneapolis utan jag blev ombedd att vara hemma vid telefonen. Det kändes stort att man hade tagit klivet mot NHL även om man inte var riktigt där än.
Sundin m.fl. förr i tiden.
Beskriv hur det var att få uppleva ditt första Hockey-VM på A-lagsnivå 1991, som dessutom slutade med guld?
Det var väldigt stort att få debutera i Tre Kronor. Vi hade ett bra rutinerat lag. Jag och Mats Sundin och nån till var nya, annars var det rutin. Alltid kul att få vinna.
Hur var det att få komma och installera sig i Detroit inför säsongen 1991-92? Och hur upplevde du din första säsong där?
Jag hade förmånen att få spela Canada Cup på hösten inför, det hjälpte. Där fick jag möta dom bästa transatlanterna. Där kände jag att jag ändå kunde hantera att möta dom spelarna, men säker på att det skulle gå bra var jag inte. Jag var väldigt nervös på mitt första träningsläger, där det skulle gallras ner till tjugotre spelare.
V ilken är den bästa tränaren du har haft?
Conny Evensson var väldigt duktig, vann vm-guld under honom. Han var en skicklig tränare som var bra på att motivera. Den bästa lagcoachen var Scotty Bowman. En smart hockeymänniska och bra i alla matchsituationer.
1993-94 hade ni ett lag som var riktigt bra och som kändes nästan ostoppbart, i alla fall fram till slutspelet. Ett så bra lag har ni haft under flera av dina år i klubben. Vad är det som gör ett lag ostoppbart, vilka faktorer är viktigast och hur mycket måste klaffa?
Det är framförallt viktigt med sammanhållning i laget, att spelarna köper sin roll är viktigt, att veta sin roll och att köpa den. Vi hade en mix av skickliga och tuffa fysiska spelare, och en bra kombination av olika karaktärer.
En spelare som var min personliga idol när jag växte upp, och som var min favoritspelare i världen, var Sergei Fedorov. Hur var det att ha honom som lagkamrat?
Det var väldigt kul att spela med honom. Han var en av dom snabbaste spelarna i NHL, och kunde hantera pucken i hög fart. En dynamisk spelare som det var en fröjd att spela med.
Hur var Steve Yzerman som lagkamrat och som lagkapten?
Stevie var en väldigt bra kapten, bra att leda på isen, att “lead by example”. Bra på att backa upp det han själv sa i omklädningsrummet. Han pratade inte alltid men hade förmågan att få med sig alla när han väl pratade, i med- och motgång.
Från 92’ till 94’ spelade du 84 matcher per säsong. Jag tror inte du missade en enda match för ditt lag. Och så var det under säsonger efter det. Var du nånsin trött och tänkte ”Jag skulle vilja stå över den här matchen”?
Naej, så har jag aldrig tänkt. Men jag har varit otroligt trött, särskilt när det har varit två matcher på två dagar, plus flygresa. Men jag ville alltid spela.
Brodeur.
Under finalserien ’95 förlorade ni mot New Jersey Devils med 4-0 i matcher, efter att ha vunnit grundserien och svept alla lag i slutspelet, fram till finalen. Vad hände egentligen i finalserien? Hur kunde dom svepa er så enkelt?
Dom hade ett bättre lag, dom var större än oss och spelade fysiskt, hade bra försvarsspel, medan vi hade det svårt med målchanser. Sen hade dom också Marty Brodeur i kassen. Det var ett jobbigt lag att möta. Men vi lärde oss mycket från den serien. Vi lärde oss vad som krävdes för att gå hela vägen.
Under slutspelet 96’ åkte ni åter igen ut, den här gången mot Colorado Avalanche i den tredje omgången. Hur frustrerande var det för dig att vara en del av ett lag som kommit långt flera år på raken, och så förlora igen?
Det var jobbigt och frustrerande. Colorado var snäppet bättre och det blev några tunga förluster. Även där lärde vi oss vad som krävdes, vi var inte riktigt där än.
När i din karriär började du känna att ”jag är nog bland världens bästa backar”?
Det var nog runt 96-97. Jag fick mycket förtroende i alla situationer, jag fick möta dom bästa i motståndarlagen, jag matchades i många olika och svåra situationer i matcher.
Hur skönt var det att revanschera sig mot Colorado under slutspelet ’97 genom att slå ut dom?
Det var väldigt viktigt att kunna komma tillbaka. Det kändes som en final, det var en jämn serie men nu var vi bäst. Så det var tillfredställande. Äntligen när det behövdes.
Kan du beskriva känslan när du fick lyfta din första Stanley Cup-buckla ’97, efter att ha vunnit över Philadelphia med 4-0 i matcher?
Äntligen, målet var uppnått. Det var en oerhörd lättnad och lycka. Då var jag nöjd. Känslan är sv år att beskriva. Vi kämpade en hel säsong för detta.
Hur mycket kände du att det betydde för staden Detroit? För det var den första Stanley Cup-vinsten sedan 1955…
Ja, över fyrtio år sedan. Det märktes i staden. Folk var glada. Vi stötte på äldre män som grät och tackade oss, på stan.
Under slutspelet ’98 fick ni kämpa en del i matchserierna mot Phoenix, St. Louis och Dallas, men väl i final svepte ni Washington Capitals med 4-0 i matcher och vann Stanley Cup igen. Varför blev det så mycket lättare i finalserien, tror du?
Tja, vet inte… dels kände vi av att vi gick långt året innan, även om vi var trötta. Washington var en tuff motståndare men vi kände att vi var lite bättre. Vi behöll lugnet, vi visste att vi kunde vinna.
Under slutspelet 99’ slogs ni ut av dom bekanta Colorado Avalanche… kände du vid det laget att en riktig och bitter rivalitet hade etablerats mellan er och Colorado?
Ja, sedan ett par år. Tacklingen på Kris Draper där ‘96 av Claude Lemieux startade rivaliteten. Det var intensiva möten även i grundserien.
Vid det laget hade du varit assisterande lagkapten i två säsonger; kände du att du tog naturligt mer ansvar för hela laget?
Ja det blev naturligt så med den rollen, även om Yzerman var kapten. Jag och Brendan Shanahan tog större roll, med ett A på bröstet.
Kände du redan tidigt i karriären att du var en back som kunde göra mycket mål? För det är en av dom sakerna du var känd för som spelare.
Ja, jag kände att jag hade ett välplacerat skott, kunde sikta och träffa det jag ville. I Detroit spelade vi bra powerplay och vi hade bra spelfördelare, så jag fick många bra lägen också.
Även i slutspelet 2000 slogs ni ut med 4-1 i matcher av… Colorado Avalanche. Påverkade det din personliga eller professionella relation till Peter Forsberg, någonting? Var du irriterad på honom?
Nej, det skulle jag inte säga. Men han var helt klart en av deras bästa spelare, som Colorado lutade sig mot vid viktiga matcher, och att Peter höjde sig under viktiga matcher.
Under säsongen 2000-01 var det många nyckel-fowards i Red Wings som inte alls kom upp i sin ordinarie poängproduktion… vad berodde det på, tror du?
Om jag inte har helt fel så tror jag vi förlorade mot LA. Vi kom inte upp i standard, vi hittade inte nivån. Ibland spelar motståndare bra defensivt, ibland kunde vi inte höja oss, det var en kombination av båda.
Du hade varit en het kandidat till Norris Trophy, utmärkelsen för bästa back, i flera år men nu vann du den äntligen 2001. Hur mycket betydde det erkännandet för dig?
Det betydde väldigt mycket. Jag hade varit nominerad tre säsonger innan tror jag, så äntligen fick jag den bekräftelsen som bästa back.
Ni vann Stanley Cup igen 2002. Det värvades in en del stora namn inför säsongen och det fanns dessutom flera stjärnor som redan var på plats. Ni hade Dominic Hasek, Brett Hull, Luc Robitaille, Fredrik Olausson, Yzerman, Fedorov, Shanahan och dig själv. Ni var verkligen hockeyns Real Madrid. Hur var atmosfären inom laget med så många stjärnor på plats?
Det var en bra atmosfär. Det var framförallt viktigt att vi hade vår rutinerade tränare Scotty Bowman, han ledsagade bra. Han fick laget att gå åt samma håll. För det är svårt med många stjärnor som vill ha mycket istid. Men alla köpte sina roller.
Under OS 2002 när Tommy Salo i kvarten släppte in det där omtalade målet mot Belarus… stöttade ni spelarna Salo lite extra efteråt? Märktes det att han behövde det?
Vi förstod läget och vi stöttade alla Tommy. Det var inte hans fel att vi förlorade, vi skulle ha gjort fler mål tidigare. Man kan absolut inte skylla på honom för den förlusten.
När er store tränare Scotty Bowman gick i pension efter slutspelet 2002… hur sorgligt och känslosamt var det?
Vi förväntade oss inte det, vi förväntade oss att han skulle fortsätta direkt efter Stanley Cup-vinsten, men han berättade på isen att han hade coachat sin sista match. Han ville lägga av på topp. Han hade varit med väldigt länge också.
Han fortsatte ändå att vara Team Consultant åt Red Wings fram till säsongen 07-08. Märktes det av på något sätt?
Ja, lite. Han fanns i kulisserna. Han kom inte in i omklädningsrummet eller nåt sånt, men han pratade en-och-en med spelarna. Han höll låg profil men var en stöttepelare.
När Henrik Zetterberg anslöt till säsongen 2002-03… kände du att han kanske var framtiden för Red Wings?
Ja, han hade en väldig potential. Han var med i OS kort innan dess, där fick man en känsla av hur bra han var. Jag kände att han skulle ta steg in i laget och bli ledande - det blev han.
Under slutspelet 2003 åkte ni ut i första rundan mot Mighty Ducks of Anaheim med 4-0 i matcher… blev ni lite mätta på framgångarna?
Till viss del hade vi svårt att ställa om igen efter framgångarna, men dom var väldigt bra på att försvara sig. Mike Babcock som var deras tränare, såg till att laget hade bra disciplin. Men den främsta anledning var att dom hade Guguère i mål. Han var fenomenal, han räddade allt.
Även under säsonger då det inte gick så bra som ni hade hoppats på, var du fortfarande lagets bästa back och en av dom bästa backarna i NHL. Kände du att du hade ett ansvar att ta på dig nån slags fadersgestalt för resten av laget?
Fadersgestalt vet jag inte, jag var inte äldst. Men jag hade en viktig roll som en av våra ledande spelare. Jag fick fortsatt mycket speltid, så det förstod jag.
Runt 2003, kände du att det var en generationsväxling på gång, med spelare som Zetterberg och Pavel Datsyuk som hade börjat etablera sig i laget?
Lite grann, ja. Framförallt dom två som du nämner, dom var viktiga för fortsättningen. Vi tappade bl.a. Fedorov, vår otroligt skicklige center, Yzerman hade opererat knät och var inte helt återställd, så vi behövde den föryngringen.
Hur galen och omständig var lockout-säsongen 2004-05 för dig?
Man gick mellan hopp och förtvivlan. Det pågick en del samtal mellan spelarfacket och NHL. Jag hade hopp om att nåt liknande skulle ske, som under lockouten 94-95’ där det löste sig till slut.
Du gick inte till nåt annat lag utanför NHL den säsongen, ändå var du med i både VM och World Cup-turneringen; hur matchotränad kände du dig? Du gjorde ändå ett hyfsat jobb i landslaget, med tanke på dom förutsättningarna.
Ja. Jag saknade regelbundet spel men kände mig i bra form, det var en extra morot att spela de matcherna.
Säsongen 05-06’ gjorde du 80 poäng på 80 matcher. Kände du att det var din bästa säsong dittills?
Ja, i alla fall poängmässigt. Jag hade fått ladda batterierna när det inte blev nåt spel, säsongen innan. Det hjälpte. Jag var verkligen sugen på hockey igen.
Mike Babcock som var en av dina tränare, har anklagats för att ha en översittar-mentalitet i sin tränarstil, på olika sätt. Var det nåt som du märkte av?
Nej inte på så sätt, men han var krävande. Han krävde mycket tillbaka av spelarna. En tuff intensiv tränare, absolut.
Utöver att ha varit hans lagkamrat så jobbar du under Steve Yzerman som General Manager för Red Wings. Hur är han att jobba med på det sättet?
Steve är en väldigt bra och kunnig hockeymänniska. Både när vi spelade ihop i femton år, men också som manager är han smart och sätter en bra sportslig struktur. Han är också en duktig affärsmän vad gäller kontrakt. Jag har lärt mig mycket av honom.
V ad gör egentligen en Vice President of Hockey Operations, som är din titel i Red Wings organisation?
Jag bor i Sverige, det är min bas. Här pro-scoutar jag spelare. När jag åker över jobbar jag nära Steve. Vi går igenom allt från lagstrategier, till trejder, till kontraktskrivningar.
Beskriv när du avgjorde OS-finalen i Turin 2006. Och, var det den mäktigaste stunden i din landslagskarriär?
Ja, det måste jag säga att det var. Dom bästa spelarna var med. Att jag fick avgöra var otroligt mäktigt.
Ni vann Stanley Cup igen 2008. Du fick lyfta bucklan som den förste europeiske lagkaptenen i NHLs historia. Beskriv den stunden och det du minns av finalmatch 6 mot Pittsburgh Penguins…
Jag är väldigt stolt över det. Serien var väldigt tuff. Vi lyckades vinna den sjätte matchen. Dom pressade oss otroligt mycket, bl.a. Marian Hossa var nära att vända matchen till deras fördel. Det var även många européer i vårt lag, jag tror vi var elva stycken.
I finalserien 2009 möttes ni igen, den här gången drog Pittsburgh det längsta strået… hur var det att möta det laget som var så starkt under dom här säsongerna?
Dom hade ett otroligt skickligt lag. Även året därefter. Dom var värdiga vinsten. Dom hade mycket att tacka målvakten Marc-André Fleury för, också.
Du har ingått i samma landslagstrupp som den bortgångne Stefan Liv, som vi alla saknar. Hur var han som målvakt och lagkamrat? Hur var han som människa?
Jag kände honom inte jättebra, men han var såklart en väldigt skicklig målvakt. Han var en glad kille, alltid. Skämtade mycket så att vi hade skoj. Jag har bara bra minnen av honom.
Vad gör Detroit Red Wings till en så fantastisk klubb, enligt dig?
Dels traditionen. Det är ett Original Six-lag med mycket historia. Man är väldigt bra på att förvalta det. Familjen Ilitch tar också hand om spelarna väldigt bra, och om spelarnas familjer. Jag har alltid haft den känslan. Organisationen vill också vinna otroligt mycket.
När du blev framröstad som tiderna bästa svenska hockeyspelare, på svensk hockeys 100-årsgala… hur stort var det? Tyckte du att du förtjänade det?
Oooh vet inte, det får andra svara på. Men jag blev väldigt glad med tanke på alla spelare som jag själv sett upp till spelat med och mot och dom som kommit efter mig.
Hur mycket tar man i, i en NHL All Star Game?
Inte hundra procent, så mycket tar man i bara nån gång ibland. Man vill inte bli skadad eller skada någon annan, samtidigt som man vill underhålla fansen. Men man minns dom individuellt skickliga spelarna.
Har det betytt extra mycket på något sätt, när du har spelat NHL-matcher i Sverige, som i Global Series?
Ja, det är en speciell känsla. Framförallt att få vara med sitt Detroit inför familj och kompisar.
Hann du med att spela med några av dina egna idoler?
Ja, med Börje Salming i Canada Cup ‘91, Han var min barndomsidol. Vi var backkollegor dessutom.
Genom din karriär, hade du nånsin en tanke på att lämna Detroit för ett annat NHL-lag?
Nej, faktiskt inte. Jag testade aldrig marknaden innan mitt kontrakt gick ut. Allt med klubben gjorde att man trivdes och vi hade alltid ett bra lag.
Hade du en lite annorlunda träningsrutin när du åldrades som spelare? Vad fick du förändra?
Jag fokade lite mer på kondition, för att orka spela mycket i matcherna. Lite mindre fysik och lite mer kondition.
Du som har varit verksam i Red Wings efter din spelarkarriär; när tror du att nästa storhetstid kommer?
Jag tror och hoppas att den är runt hörnet, med vissa av våra spelare som bara utvecklas, i Seider, Pelika, Raymond och Kasper. Så efter några år tror jag vi är ett lag att räkna med.
En barndomsdröm gick i uppfyllelse i och med denna intervju. Nicklas var anledningen till att jag började heja på Detroit Red Wings när jag var nio år. Han har betytt mycket för många, och för sporten över hela världen.
