Du är från Dalarna, kom upp via Leksands juniorled. Kan du beskriva dom åren i Leksand, innan du nådde A-laget?
Det var klassiskt hockeygym, en rolig tid. Jag började i U16 elit när jag gick i 9:an, sen hockeygymnasium, sen J18 och J20. I trean på gymnasiet fick jag A-lagskontrakt.
I vilken ålder började du känna att det här är på riktigt, jag kan bli proffs?
Det började när jag fick vara med och vinna J20-guld med kullen som var födda ’90, så dom var tre år äldre än mig.
Säsongen 2011-2012 fick du hoppa in i Leksands A-lag för första gången, som 18-19 åring. Då blev det 4 poäng på 16 matcher. Hur var det att spela med A-laget för första gången?
Det var stort. Jag såg varje match som junior när dom var i Allsvenskan. Jag visste att jag kunde få chansen. Jag tror jag gjorde mål i första A-lagsmatchen också.
Under din andra säsong med Leksands A-lag fick du spela betydligt mer, 42 matcher. Kände du att du lättare hade anpassat dig till nivån då? Och hur var den andra säsongen?
Jag kände att jag växte som spelare för varje år. Under alla fyra A-lagssäonger i Leksand hade jag aldrig en stor roll, jag fick genombrottet i Skåne.
Hur kändes det att få gå upp till SHL vid slutet av den säsongen, efter att laget fick vänta i sju år?
Det var stort. Det var på hemmaplan och vi säkrade det på påskafton. Hela Leksand var i extas, alla var nere på isen efter matchen. Det betydde mycket för hela bygden.
Var det nån Leksandsprofil som du såg upp till, som du fick tillfälle att spela med?
Öh… naae. Hade inga, men det var många sköna profiler i laget. Ingen superidol.
Under den tredje säsongen 2013-14 spelade Leksand som sagt i SHL. Hur märkte du av att det var ett snäpp upp i nivå?
Allt var bättre. Hur lagen var strukturerade, det var bättre spelare med och utan puck, det gick snabbare, man fick mindre ytor. Stor skillnad.
Säsongen 2014-15 slutade med att ni åkte ner i Hockeyallsvenskan igen. När ni hade överraskat rätt positivt säsongen innan med en 7:e plats. Hur frustrerat var det inom laget, Och varför tror du att ni åkte ner?
Klart det var frustrerat. Första säsongen gick nog lite för bra. Vi levde mycket på Alsenfelt i mål och på vårt powerplay. Vi hade i andra säsongen inte riktigt strukturen för att vara bra över tid, vi blev synade.
Säsongen efter fick du lite av en nystart i Pantern, som sen ledde till spel i Malmö och SHL efter 33 matcher. Var det hårt att skiljas från Leksand? Och varför föll valet på Pantern?
Jag kände att jag körde fast i Leksand, jag tog aldrig riktigt det sista klivet, och jag ville bli en bra seniorspelare. Så jag tog ett steg ner för att sen ta två steg upp. Få mer speltid. Jag visste att jag skulle få det där. Och Pantern hade ett nära samarbete med Malmö, som om jag gjorde ett bra jobb och Malmö skulle få lite skador, visste jag att jag skulle få chansen.
Hur var det att komma till Malmö, blev du snabbt hemmastad där, i klubben och i staden?
Ja verkligen, direkt. Trivdes direkt. Har min familj här, det har blivit mitt hem.
Under hela din nästa säsong, 2016-17 presterade du verkligen och det gjorde även hela laget. Det måste ha känts som att du var en pånyttfödd hockeyspelare i Malmö?
Ja exakt. Jag tog ett steg mentalt, framför allt, jag tänkte att jag ska inte hålla igen. Att jag ska utmana mig själv och våga göra saker på isen. Kände att jag hade det inom mig, låsningen försvann. Det var en bra säsong där jag även fick vara med i landslaget.
2016-17 var väl första gången du fick uppleva slutspel i SHL? Hur var det?
Jag hann med det innan, i play-in med Leksand. Men nu spelade vi kvartsfinal och semifinal. Vi hade ett bra lag så det var synd, vi kunde ha utmanat HV om vi inte hade så mycket skador. En rolig säsong.
Hur stort var det att sen få bli lagkapten för Malmö Redhawks?
Det var inget jag trodde skulle hända så tidigt, tror att jag var 23. Jag hade en tränare som trodde på mig. Laget verka också acceptera det. Tvekade aldrig, tackade ja.
Det måste ha känts frustrerande att efter flera år vara nära, men aldrig riktigt ha nått final?
Ja precis, vi hade ett gäng bra år där. Vi var i semin två år i rad och i kvarten två år i rad. Men vi hade ett lite för tunt lag för finalspel, även vi var bra sammansatta och hade bra lagdelar. Det lilla extra saknades.
Under säsongen 2020-2021 åkte du över till Nordamerika och till San Jose Sharks. Hur kom det intresset upp och när förstod du att det var konkret, från Sharks sida?
Det var den föregående säsongen där som nog var min bästa. Jag spelade bra, var uttagen till landslaget, gjorde bra turneringar. Jag pratade med en del klubbar då, och det blev mer konkret efter säsongen.
Du spelade under den säsongen 8 matcher för Sharks i NHL och 14 matcher för San Jose Baraccuda i AHL. Hur skulle du sammanfatta din tid där?
Det var synd att det var den nerkortade pandemisäsongen, så jag hade lite dålig tajming. Jag hade nog behövt en hel säsong med träningsläger, anpassa mig till liten rink o.s.v. Hade behövt mer tid. Då hade jag blivit bättre. Men tiden var rolig och lärorik.
Du inledde säsongen efter i SKA St. Petersburg i ryska KHL. Vad var det som lockade med det valet?
Jag funderade på om jag skulle tillbaka till SHL eller vad jag skulle göra. Innan kriget, var KHL en bra liga och med bra spelare och man fick bra betalt. Det var en fin klubb och stad.
Hur var KHL som liga?
Det var otroligt skickliga spelare, individuellt i den ligan. Vad gäller lagmässigt och det strukturella – där är SHL långt före. Men det var en hög nivå på det tekniska på isen.
Varför blev det bara 15 matcher där innan du åkte tillbaka till Malmö igen?
Fick sparken. Fick reda på det via min agent, och fick ingen riktig förklaring från klubben.
Från och med säsongen 2021-22 började Malmö hamna i lite av en nedåtgående spiral jämfört med de slutspelsplatserna ni var vana vid innan. Varför blev det så, tror du?
Delar av tränarsidan byttes ut. Malmö hittade inte riktigt rätt, det blev hattigt, det fanns ingen riktig röd tråd i föreningen, även om vi hade ett okej lag. När Kollar kom in blev allt bättre.
Kan du försöka beskriva den ångestfyllda negativa kvalserien 2023, mot Brynäs?
Nä den var inte rolig, kan lika gärna slopa den s**ten... Ingen ville spela matcherna, det var ren ångest. Som tur är klarade vi av det. Vill aldrig spela en sån serie igen.
När man är klar med en sån serie och man har klarat SHL-kontraktet; vad säger man lagkamrater sinsemellan inför nästa säsong? ”Låt oss se till att vi aldrig hamnar här igen” eller ”nu satsar vi på att inte hamna i kvalserie”?
Man pratar väl inte om ”nu satsar vi på att inte hamna här igen” det är nytt lag, nya förutsättningar. Det blev också mycket bättre i föreningem, i den dagliga verksamheten.
Efter alla dina år med Malmö; känner du att Rögle är det laget man ska slå allra helst? Och vad betyder dom matcherna?
Så är det väl. Det är heta derbyn, vill alltid slå dom, det är bra tryck och mycket hat mellan fansen.
Efter den gångna säsongen var det många som tyckte att Malmö var SHL:s skrällag, eftersom många inte hade så höga förväntningar på er, men ni tog er ändå till kvartsfinal. Överraskade ni positivt?
Ja, det är väl det alla sa utifrån. Folk tittar mycket på lönebudget, där Malmö alltid är långt ner men det betyder ju inte allt. Pengar betyder inte framgång i hockey, det har historien visat.
Vad betyder er långvarige tränare Tomas Kollar för er?
Han är såklart viktig, han driver oss framåt hela tiden, oerhört passionerad, tar aldrig ledigt, håller oss på tårna, ser till att vi gör bra träningar hela tiden.
Ser du dig själv avsluta karriären i Malmö eller blir det kanske ett proffsäventyr till, till Schweiz eller liknande?
Naej, utomlands har jag svårt att se igen. Har gjort mitt där. Jag har tre år kvar med Malmö, sen får vi se, där ligger mitt fokus.
Vad är en rimlig målsättning för Malmö under kommande säsong?
Vi ska till slutspel.
Och för dig själv?
Fortsätta att hålla en bra hög nivå i alla delar, och hjälpa mitt lag.
Genomgång av säsongens trupp hittar ni här:
