Att äga puck
Jag tror att alla och envar som är någorlunda intresserade av hockey vet att det här med att äga puck är en viktig del av sporten. Det är heller ingen hemlighet att det är tränarens uppgift att framhålla det positiva, och vissa saker tar man med pressen och andra inte. Men när Gällstedt, som efter HV-matchen står och är nöjd med att vi äger mycket puck, är det på gränsen till en så kallad smoke and mirrors-aktion. Han flyttar fokus från det som är centralt här: vad gör vi med puckinnehavet? Jo, likt förra säsongen, är vi tillbaka i det som Alen Bibic i TV4:s sändning kallade för den offensiva kyrkogården: sarghörnen. Vi snurrar och snurrar och snurrar tills vi inte vet om vi spelar hockey på elitnivå eller besöker Axels Tivoli. I bästa fall går pucken upp till back som kan ta skott, i de flesta fall slutar det med status quo ute mot sargen. Vi kämpar, vi lämnar över, vi börjar om. Det är som historien om Sisyfos som i den grekiska mytologin dömdes att rulla ett stort stenblock uppför en kulle, varifrån stenblocket var gång rullar ner igen. Det där tar på krafterna, och till vilken nytta?
Att nå den inre skottsektorn
Visst, man kan etablera spel i offensiv zon genom att få fast pucken vid sargen och bygga därifrån. Men problemet är att vi har så evinnerligt svårt att ta oss därifrån. Det blir liksom ingenting av det. Och det här såg vi alldeles för mycket i fjol; ett Brynäs som är cementerat på utsidan i offensiv zon. Jag tror det är därför alla alarmklockor inom mig ringer för fullt redan nu, för att alla vi supportrar vet hur det där ”sargklandet” sakta maler ner hela anfallsspelet och riskerar att bli det enda vi sysslar med offensivt. När jag tittade på skottkartan efter första perioden mot Malmö, så var det endast ett (1) av fjorton (14) skott som avfyrades från inre skottsektorn. Resten av prickarna som indikerar avlossat skott var strösslade långt ut mot tekningscirklarna och på tryggt avstånd från mål. Rena alibiskott, där fokus snarare ligger på att träffa mål och hoppas på ett mirakel, än att faktiskt skaffa sig en reell chans att göra mål. Lägg därtill att trafiken framför Langhamer var undermålig, så är det inte svårt att lista ut varför Brynäs inte gjorde något mål den eftermiddagen i Malmö Arena. De senaste matcherna har trafiken varit bättre och resulterat i några mål i både ”full strength” och i power play. För att komma till de chanserna måste man dock börja med att gräva sig ur sarghörnen.
Släpp sargen-även mentalt
Den mentala förmågan är en grundpelare i hockey och all annan idrott. Det handlar om att vara vän med idrottspsykologin, helt enkelt. Att använda den till sin fördel. Vi som följer Gävlelaget vet också allt för väl att Brynäs största motståndare är Brynäs själva. Tittar vi i historieböckerna så finns det så klart otaliga exempel på hur man har slagit sitt personbästa både individuellt och som lag. Däremot finns det också en rad exempel på hur Brynäs sätter krokben för sig själv. Hur förtvivlat svårt det verkar vara att spela en hel match med bibehållet fokus och kvalitet. Hur man helt plötsligt slutar spela; man kommer ut som hungriga vargar i en period och sömndruckna Sankt-Bernards i nästa, med en inre förhoppning om ett självspelande piano. Man hamnar i dvala, som Gällstedt beskrev det efter matchen mot HV71. Jag brukar säga att de bästa lagen ångar på när det går bra, de bra lagen kan hamna i svackor men kan ta sig tillbaka igen, och de sämre lagen blir passiva och låter motståndaren komma ikapp eller helt ta över. Brynäs pendlar just nu mellan alla dessa tre, men stannar sällan i den mest önskvärda kategorin, den som karaktäriseras av vinnarmentalitet; att ständigt vilja bli bättre, men också tillåta sig att vara bättre än motståndaren. Att inse sitt eget värde och manifestera det, om man så vill. När det kommer till mentala spärrar och utmaningar borde väl spelformen Power play vara det exempel som lyser allra tydligast just nu.
Ingångarna fortfarande ett gissel
Även om det har blivit något bättre i form av antal skapade lägen och även då ett förlösande pp-mål mot Björklöven, så är det alldeles för tidigt att ropa hej. Ingångarna i offensiv zon är fortfarande ett stort problem, och själva spelet i zonen har inte heller varit bländande. Jag tror säkert att ett eller två mål till i spelformen, oavsett hur de ser ut, skulle få Brynäs att slappna av lite, släppa ner axlarna och hålla lite mindre hårt i klubban. Då tror jag att det kan flyta på, även med ingångarna. För att komma dit behövs det flera komponenter. Utöver nötande av spelformen på träning, (och kanske där också en ökad tydlighet/enkelhet i instruktionerna) behövs mental träning. För det är något som gör att så fort spelformen heter power play, så drabbas alla Brynässpelare på isen av kollektiv minnesförlust och blir närmast paralyserade, lamslagna. Man glömmer plötsligt bort hur man slår en vanlig pass på rätt sida av mottagaren, hur man transporterar puck in i offensiv zon, hur man slår en bra förstapass. Vi som följer Brynäs vet att det här är en väldigt kompetent trupp som har alla möjligheter att lyckas bra i alla spelformer. Därför utlöser nog såna här mentala knutar en hel del frustration, eftersom man vet att det sitter i huvudet på spelarna. Huruvida Brynäs jobbar med mental träning bakom kulisserna låter jag vara osagt då min kunskap är minst sagt bristfällig, dvs noll och ingenting. Men som Rudolf säger i filmen Sunes sommar när den äkta hälften Karin spanar på unga killar på stranden: ”Jag ser ju vad jag ser”.
Konsten att bryta mönster
Ibland måste man spela safe-men inte hela tiden. Att som spelare bryta mönster skapar målchanser. Att drivas av längtan efter att vinna, istället för rädslan för att misslyckas. Vi kan se det när Kieffer Bellows får pucken; han går närmaste vägen mot mål. Johan Larsson gjorde detsamma nån gång mot HV, bröt in och tog skott. Då händer det saker. Man kan inte bryta mönstret varje gång, men fler gånger än nån enstaka gång per match, kan man väl få kräva. Det hade gett resultat.
Mysteriet Silfverberg
Vår kära Jakob Silfverberg. Där står du, minst två gånger i matchen mot HV71, mitt i inre skottsektorn och besitter ett av seriens absolut bästa och hårdaste skott. Och vad gör du? Du passar. Du passar till och med ur pucken ur läge. Jag kan inte förstå det. Det är som att vara världens bästa kock och när man ska lägga sin final touch på kvällens middag så öser man bara på med grillkrydda och voilá, här har ni. Jag har skrikit det så många gånger att han borde ha hört mig genom tv-rutan vid det här laget: SKJUT. Så fort du har läge, skjut, för guds skull. Jag vet att han gör mycket för laget både som förebild, ledare och spelare, men ibland undrar jag om vi inte kan få ut mer av all den kompetens och rutin han bär med sig.
Så, det var nog allt jag hade på hjärtat för stunden. Kanske sparkade jag mest in vidöppna dörrar, kanske väckte jag en tanke eller två. Vem vet.
Fortsättning följer, var så säker.
