Den perfekta startelvan kompletterades några sekunder efter matchstart av den perfekta starten.
I matchens allra första minut tog West Ham ledningen, när Mateus Fernandes var så där ettrig och klassiskt “bulldogsk” och snodde bollen innan han visade på sin andra starka sida, det vill säga finessen och kylan i straffområdet. Den där portugisen… Jag känner sakta men säkert att jag börjar bli allt mer förälskad i honom, och det svider att man samtidigt oundvikligt känner att “den där killen är ämnad för större saker än West Ham”.
West Ham gav Aston Villa en rejäl match, och även om den initiala glädjen blev kortvarig gjorde Jarrod Bowen att man åtminstone fick en halvtidsvila blev mer överkomlig än många andra den här säsongen.
Och i den andra halvleken fortsatte Nunos gäng på samma sätt, men även den här gången skulle Villa komma tillbaka. Man kan tänka sig att vi på förhand hade tagit en poäng mot ligans formstarkaste lag. Men den här gången var det annorlunda.
Det kändes som att vår käre tränare, som gjort så mycket rätt sedan han tog på sig den där West Ham-jackan, lärt sig av sina misstag och valde att fortsätta ånga på i sitt taktiska upplägg snarare än att bara backa hem och invänta ledningsmålet. West Ham skapade, hade en boll i mål som rättmätigt dömdes bort för offside. West Ham gav sig inte, och visade att det finns så mycket att hämta i det här laget.
Trots det kom, som så många gånger tidigare, det där nedrans ledningsmålet. Morgan Rogers slog till från distans, och 3–2 till gästerna var ett faktum som stod sig matchen ut.
Den här sved faktiskt, trots att vi nog av de flesta på förhand var uträknade. När ska vi ha lite flyt och hålla ut, eller till och med få med oss ett ledningsmål på slutet? Det känns bittert att en bra insats efter bra insats bara rinner ut i sanden och slutar i antingen noll eller en poäng.
Med det sagt tror jag att, efter Manchester City härnäst, när motståndet blir aningen mer beskedligt ett tag så kan det äntligen lossna även i tabellen. Trots utgångsläget, och att det nya året bara är några få veckor bort, så är jag faktiskt inte orolig. Det mesta pekar åt rätt håll, och kärleken och optimismen för den här klubben växer igen för varje dag som går.
