Häromdagen öppnade jag ett av enligt många världens bästa litterära verk, den första moderna novellen: Don Quixote de la Mancha. Översättaren skrev att han satt dagar och nätter med förordet utan att få ned ett enda ord. Hur kunde han befläcka detta mästerverk med sina egna, ynka ord? Hur kunde han, en vanlig dödlig, beskriva denna odödliga skrift utan att besudla det? Länge satt jag med detta ansvar på mina axlar och bara stirrade tomt på skärmen. Hur skulle jag sätta ord på detta unikum? Denna flyktigt utopiska tillvaron där endast tröjfärger skiljer oss människor åt? För i en värld där känslan att allt som en gång var timmar från oss nu i en globaliserad värld går att få omgående vid fingerspetsen, så är VM en av de få konstanter som enar kulturer, grupper, länder, och således hela världen. Så låt oss nu mötas där, i detta vakuum, runt denna solförmörkelse som bara dyker upp var fjärde år. Där bekymmer, sorg, ansvar och hela universum hamnar i baksätet. Låt oss mötas denna junimånad och avnjuta människans kanske inte viktigaste kreation, men överlägset bästa. Av allt det oviktiga i världen är och förblir fotboll, det allra viktigaste.
Stormakten Spanien
Vi börjar i fotbollsstormakten Spanien, vars effekt på fotbollen fortfarande är världsledande, om inte mer utbredd nu. Spanska tränare har rört sig norrut mot England och Frankrike, infekterat dem med sin tempofotboll och har avnjutit stora framgångar där. Deras framgång gör Spaniens tränarval märkligt. Låt mig vara tydlig, Luis De La Fuente är ingen dålig tränare, internationellt sett är hans aktie stark nu efter EM-guldet, men med den truppen och med de systematiskt fostrade akademispelarna är han nog den enda som kan hindra Spanien från att vinna ett andra världmästerskap. Han envisas med några märkliga petitesser, som att starta Unai Simon som haft en halvdålig säsong i ett mediokert Athletic Club Bilbao, över Raya och Joan Garcia som båda har varit bland de två bästa målvakterna i världen, med fötter och händer, denna säsong. Några storspelare har valts bort i försvarsleden och det är första gången någonsin i VM-historia så kommer Spanien med en trupp utan en enda Real Madrid-spelare. Med allt det sagt ser Spanien alltjämt väldigt starka ut i år. På mittfältet har de några av världens bästa spelare, däribland Pedri och den förre Ballon d’or vinnaren Rodri, och även en av favoriterna till att vinna priset i år: Lamine Yamal.
Storlagens största matcher är de interna
De sydamerikanska lagen är svårtippade i år. Argentinas trupp är sig lik och lite åldrad förutom möjligtvis Nico Paz som kan få ett stort genombrott för landslaget. Brasilien huserar en offensiv som bara Frankrike kan mäta sig med, men de stora frågetecknena ligger i kollektivet. Baserat på tidigare erfarenheter borde Ancelotti vara den bästa mannen i världen på att få ihop ett stjärnspäckat kollektiv, men under kvalet har det sett lite svackigt ut. Deschamps, som enligt många sitter inne på den starkaste truppen av alla, är enligt mig lite av en förlorare. Om vi djupdyker i hans tränargärning från 2018 och framåt har Frankrike med sin breda och högkvalitativa trupp alltid varit storfavoriter. Ändå har framgångar uteblivit efter VM-vinsten 2018, ett mästerskap där många stornationer föll bort tidigt på vägens gång och de mötte ett tappert men slutkört Kroatien i finalen. Deras största utmaning blir att förhållandet mellan lagets offensiva stjärnor, som kan bli lika problematiskt som i Madrid. "Diktatorn" Mbappe bringar en sån stark stjärnstatus att resten av stjärnorna bländas och hamnar i skymundan. Den psykologiska aspekten av hierarkin är viktig, och förväntar du dig att Olise, Cherki och Dembele kliver in med samma hänsynslösa självförtroende som de har i klubblagen misstar du dig.
Magin hos bubblarna
Den riktiga magin i VM sitter i de otippade ramstarka kollektiven och bubblarspelarna. Ochoa och Enner Valencia vaknar alltid från sina dvalor, 2014 var James Rodriguez och Joel Campbell herrarna på täppan, 2018 var Cheryshev x Dzyuba det många trodde att Harry Kane och Dele Alli skulle vara och 2022 var Ounahi plötsligt världens bästa mittfältare. Vilka genombrottsspelare det än blir i år så finns en garanti: West Ham lär plocka en av dem och att succé uteblir. Det är den enda likheten mellan VM och Las Vegas - det som händer i VM stannar i VM.
Skrällagen?
Så vilka lag kommer att skrälla? Vilka fans kommer att underhålla allra mest? Och vilka kommer bara gnälla? (och varför kommer det vara engelsmännen;)
Många slänger upp Japan, Turkiet, Norge och Senegal som möjliga utmanare till stornationerna, men jag vill att vi breddar spektrumet. Mästerskap enar folket och var finner vi de starka nationalidentiteterna?
Under Afcon stod en supporter iklädd festliga färger och med en knivskarp likhet till Kongos förste ledare Lumumba, stod han helt stilla under varje match och såg stolt ut över sitt landslag. Hela världen följde och beundrade dem. Nu kommer han, finansierad av Kongos förbund, att vara på alla matcherna. Revanschsugna lär Ecuador vara från förra VM-slutspelet där de schabblade bort det i gruppen, de är årets nya Uruguay. Det riktiga Uruguay ser skrämmande uddlösa ut. Från Suarez och Cavani till Darwin Nunez på ett mästerskap - det är som om de har blivit tvångskastrerade.
Skottland är alltid bättre utanför än på planen
En till bubblare kan vara Iran som, om de tillåts delta, är definitionen av ett lag som inte har något att förlora. De tre värdnationerna tror jag går ett tufft mästerskap till mötes, men tack vare seedning går de till slutspel åtminstone. Skottland är alltid bättre utanför än på planen och många av smånationernas supportrar kommer att överraska, håll ett extra öga på de nygamla återvändarna: Paraguay, Bosnien och Ghana bland många fler. Håll också ett extra öga på ö-länderna; både Haiti och Kap Verde har dansat fram i kval och genrep och Curacao har VM:s snyggaste tröja. Jag vill så hemskt gärna att det ska bli en magisk svensk VM-sommar men cynikern i mig drar slutsatsen att vi är alldeles för svaga där bak, lagdelarna är inte tillräckligt samspelta och jag tycker faktiskt vi är lite fattiga kreativt sett kontra många andra nationer. Jag håller tummarna för våra bombers och allra mest för dig Taha Ali, men jag kan inte se oss gå längre än en åttondelsfinal. Men de kan inte ta hoppet ifrån oss, så vi får enas bakom detta brokiga men potentiellt starka landslag.
Stundande genombrott och utdöende dinosaurier
Sydkoreas striker Oh Hyun Gyu från Besiktas och Japans nia Ueda från Feyenoord tror jag båda kommer att explodera detta VM. Båda är väldigt starka på bollen och riktigt fina avslutare. Håll också ett öga på min favoritspelare Pavel Sulc i Tjeckien, en otrolig spelare och en ännu bättre ledare. Rivig som Suarez, men med flärd som Kvaratskhelia och en tvättäkta tjeckisk hockeyfrilla på skallen. Belgien och Kroatien är årets dinosaurier, bara år från meteoritens fall. På tal om dinosaurier står vi just mitt i ett generationsskifte. Det har länge talats om ett generationsskifte, men precis som i tennisvärlden, där prinsen Nadal skulle ta över fanan efter trotjänarna Federer och Djokovic men de båda höll igång så länge att Nadal själv hann nå ålderns höst och bli en del av deras sällskap. På samma sätt håller de gamla legenderna - Messi, Ronaldo och Neymar - fortfarande igång och håller fortfarande en så pass hög nivå att maktskiftet ännu är uppe i luften, trots att det skulle ha fullbordats för flera år sedan. Mbappe må länge ha krönt sig själv som den bäste i världen, men fortfarande står han utan en Ballon d'or. Nu möts de alla i ett sista slag. Och ingen har något att förlora.
De bär långt eller brister tidigt
Tyskland och Nederländerna går antingen till final eller ut i sextondel, medan England är England. Det som talar för England är att dem, för första gången sedan Capello, har en cynisk vinnare till tränare, och denna oglamorösa trupp kommer att vara en riktigt stark defensiv kollektiv enhet. Men de har också en X-factor, en glödhet stjärnglans i form av Mr Kane på topp. Är det något år de ska göra det, så är det detta. Men England under press, är sällan den fotbollsgudfader som de inbillar sig. Portugal kan hota från ett vänster, men dras likt Spanien med en coach som envisas med vissa spelare, trots att systemet skulle passa några andra bättre. Bosnien har unga bolltrollare på varsin kant om farfar Dzeko och kan bli en spännande bubblare; Rangnicks gegenpressiga Österrike kan chocka många stornationer; Colombia har sprutat in mål i Sydamerikas VM-kval, och firma Luis Diaz och den nya Luis Suarez, med James Rodriguez med kaptensbindeln strax bakom, kan välta över många elefanter. De har också VM:s största ess i rockarmen med världens bäste huvudspelare Yerry Mina från start.
Inga vägar bär till Rom längre
För tredje världsmästerskapet i rad så bär inte en enda väg till Rom. Favoritskapet ligger istället hos grannarna Frankrike och Spanien. Tapas mot grytor. Siesta mot rökpaus. Tiki-taka mot kontringsboll. Men det går inte att förutspå, kanske blir det Haiti i semifinal. Jag är blott en normal man som ger mig på att beskriva detta mästerverk, turneringarnas Don Quixote. Är spanjorerna på väg mot en ny guldålder? Eller ska fransmännen upplysa oss om hur vinnarfotboll ska spelas? Den bittra sanningen är att detta är slutet för många, däribland Messi, Ronaldo, Neymar. Kungen, hans svurne fiende och den evige prinsen. Även Modric, Dzeko och James gör sitt sista mästerskap. Tillsammans rider dem in utan förväntningar eller press på sig, redo att underhålla, redo att bjuda oss på en sista minnesvärd dans och låta oss att drunkna i nostalgi. Det här är som när Romarriket upptäckte kom över grekisk litteratur, vi är mittpunkten där alla vägar möts. Vi är Aeneas som bär sin far på ryggen medan han håller sin son i handen och leder de båda framåt, dåtid och framtid, mot en ny horisont. Ingen slipper levande härifrån - av jord är du kommen och av jord skall du åter bli. Jag kan välja Karin Boyes bevingade slutord: "Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr." Och oändligt är äventyret, men bara för legender. Vi glömmer ofta att dessa odödliga legender är stöpta av dödliga män. Så jag citerar David Ritschard istället:
"Ett sista hopp och skjuta skallen av sig sen."
Låt festen börja.
