Frågan kommer ofta och jag förstår varför den gör det. Jag är född och uppvuxen drygt 2500 kilometer från Bergamo, och jag har ingen gammal släkting som kommer därifrån. Jag hade önskat att jag kunde säga att kärleken till Atalanta fanns hos mig redan innan jag kunde gå. Det låter liksom “renare” så. Och visst färgas man av att många är av den starka åsikten att man ärver sitt supporterskap, eller att man håller på sitt lokala lag och ingenting annat.
Jag har därför lagt ganska mycket tid på att själv ställa mig frågan: “Varför Atalanta?”. Mitt enkla svar är: Jag blev kär. Jag vet, det låter rätt lökigt och knappast unikt, men om ni orkar hänga med så ska jag försöka förklara ändå.
Innan jag förälskade mig i Atalanta hade jag absolut en liten grund att stå på, det kom inte helt från ingenstans. Jag har tittat på fotboll i hela mitt liv, och var som mest nördig under Club Calcios storhetstid i mina tonår. Jag har också rest till Italien under hela mitt liv. Jag har studerat vid Bologna Universitet och därför gjort många besök på Artemio Franchi.
Och så har vi det här med Inter, min mammas favoritlag. När jag var liten skrek en galen italiensk kommentator ur hennes ficka så fort någon ringde till henne. Precis när hon brukade lyfta luren för att svara byttes kommentatorns rop ut mot de första tonerna av Pazza Inter. Hemma är Maxwell fortfarande “Svikaren” eftersom han valde att lämna klubben utan att “berätta något” för mamma. Så visst hade det varit ett logiskt lag för mig att heja på. Men hjärtat följer inte alltid logiken och jag blev aldrig kär i just de blåsvarta ränderna.
Jag blev kär i ett par andra ränder av samma färg, från en mindre stad och med betydligt färre framgångar. Ett lag som ständigt funnits i periferin, men som inte stod ut förrän jag valde att verkligen titta.
Min kärlek till Atalanta växte inte fram, den slog mig som en käftsmäll första gången jag besökte Bergamo. Jag kan egentligen inte förklara exakt varför, det bara blev så. Det är några år sedan och sen dess har jag varit lite besatt. Ni vet som när man är nykär i någon. Man vill veta var personen är, hur den mår, vad som händer runtomkring. Och så drabbas man av en överväldigande längtan så fort man separeras. Jag måste till Bergamo snart för annars dör jag, typ så känns det. Det är min kärleksrelation till Atalanta, den är passionerad och intensiv.
Men den är också som när man träffar rätt person, den är trygg och pålitlig. Jag kan få ett utbrott vid en farlig felpassning på mittplan, eller efter ett skott som gått tre meter utanför. Men när matchen är slut, när känslodepåerna har stabiliserats, då spelar det egentligen inte så stor roll.
För det är mitt lag. Vi hör liksom ihop och då gör vi det oavsett kvalitet på prestation. Så där som när man älskar en person. Man kanske har glömt att städa hemma trots att man lovade, man har inte duschat håret på alldeles för många dagar och man är för trött för att vara ett särskilt roligt sällskap. Ibland är man långt ifrån någon slags toppstrid som årets partner, om det finns en sådan, men man är älskad ändå. Lite sådan är min kärlek till Atalanta.
Jag köper att det inte är logiskt, och jag har respekt för att det inte är ett supporterskap som är “rätt” för alla. Men så är det väl just precis så som kärleken är: Ologisk.
