Inter Archives #7 - IbraCadabra

“I’m playing to win, and to win I will destroy you. I will do everything to win, and I need to win, because when I win, it is proof that I am alive. I played for top five clubs in the world, or maybe three of them, and if I don’t do my job, they bring in somebody else and I’m not there anymore. That’s why I say it’s about survival mode. I’m not here to be nice or to be bad, I’m here to win. My philosophy is why be normal when you can be the best? I don’t want to be normal. I want to make the difference, so in everything I do, I want to be the difference, because when I make the difference, I’m the best.”

- Zlatan Ibrahimovic


Pojken som tittade på Ronaldo

Innan Zlatan blev Zlatan fanns det en pojke i Malmö som tittade på Ronaldo. Det låter nästan märkligt i dag, eftersom hela Zlatans offentliga personlighet länge byggt på att han inte ska titta upp på någon. Han ska inte känna sig liten, inte bli imponerad, inte kliva in i ett rum som gäst. Han ska äga rummet. Men Ronaldo var annorlunda. Fenomenet var spelaren som fick Zlatan att prata som en supporter, inte som en konkurrent.

Det finns ett gammalt ögonblick från Milanoderbyt 2007 där Zlatan står bredvid Ronaldo. Ronaldo spelar då för Milan, Zlatan för Inter. För en gångs skull ser Zlatan nästan ut som den yngre killen han en gång var. Inte som kungen, inte som lejonet, utan som någon som står bredvid sin idol. Det säger något om Zlatan. Bakom allt snack, all arrogans och alla rubriker fanns det alltid en fotbollsspelare som älskade de omöjliga spelarna. Ronaldo, Romario och de där spelarna som inte gick att kopiera.

Zlatans egen väg gick från Rosengård till Malmö FF, vidare till Ajax och sedan Juventus. Varje steg gjorde honom hårdare. Ajax gav honom en större scen och en fotbollsskola som slipade tekniken, men aldrig riktigt tämjde honom. Juventus gav honom Serie A, Fabio Capello och en annan sorts allvar. I Italien lärde han sig att fotboll inte bara var talang, utan positionering, makt, smärta och överlevnad. Sedan kom Calciopoli och förändrade allt. Juventus föll ner i Serie B, Italiens fotbollskarta ritades om och Inter såg sin chans.


IbraCadabra

I dag finns det ofta diskussioner om vem som egentligen var bäst. Suárez, Lewandowski, Benzema eller Ibrahimovic. Ser man till helheten, till Champions League titlar, landslagsframgångar och de allra största pokalerna, är det kanske svårt att placera Zlatan allra högst. Där finns andra namn med tyngre meriter i de största sammanhangen. Men om man pratar om ren fotbollskvalitet, om vad en spelare faktiskt kunde göra på planen, då blir diskussionen en annan. För mig är Zlatan den mest kompletta fotbollsspelaren av dem jag nämde.

Han hade inte bara målen, även om han gjorde mål överallt och i alla ligor. Han hade fysiken, tekniken, spelförståelsen, passningsspelet, kreativiteten och förmågan att bära ett helt anfall på egen hand. Lewandowski var kanske den renaste målmaskinen. Suárez hade sin intensitet, sin hunger och sitt kaos. Benzema hade sin elegans och sitt sätt att få andra att växa. Men Zlatan hade lite av allt. Han kunde vara target, tia, avslutare, framspelare och showman i samma match. Det är därför hans storhet inte bara ska mätas i pokaler. Som karriär kan man diskutera placeringen. Som fotbollsspelare, sett till verktygslådan, var han enligt mig den mest kompletta. Vilken försvarare kan egentligen stå ensam mot Zlatan i en en mot en situation?


Värvningen som ändrade balansen

Sommaren 2006 betalade Inter 24,8 miljoner euro för Zlatan. I dag kan summan nästan se liten ut, men då var det en tung värvning och framför allt ett politiskt statement. Inter tog en av Juventus viktigaste spelare i ett läge där Juventus hade tappat sin maktposition. Det var mer än en övergång. Det var en symbolisk handling i ett Italien där balansen höll på att flyttas.

Inter hade länge varit klubben med drömmen, pengarna, sorgen och kaoset. Juventus hade varit klubben som vann, stod kvar och alltid kändes svår att rubba. När Zlatan kom till Milano förändrades känslan. Inter såg inte längre ut som en klubb som jagade. Inter såg ut som en klubb som tog. Det passade Zlatan perfekt, för han var aldrig någon som bad om tid eller försiktigt försökte anpassa sig. Han kom med en självklarhet som om han redan visste att Italien snart skulle tillhöra honom.

Det gjorde det också ganska snabbt. Första säsongen i Inter blev nästan overklig. Inter vann Serie A med 97 poäng och Zlatan gjorde 15 ligamål. Men siffrorna berättar inte hela historien. Hans betydelse låg i hur han förändrade lagets offensiv. Inter behövde inte alltid spela vackert eller flytande. När spelet fastnade kunde man spela in bollen på Zlatan, låta honom ta emot den med ryggen mot mål, hålla undan en mittback och skapa något ur ingenting. Han var uppspelspunkt, avslutare, kreatör och trygghet på samma gång.


Mancinis Inter behövde honom

Roberto Mancinis Inter var byggt på kvalitet, erfarenhet och tyngd. Där fanns Julio Cesar, Maicon, Materazzi, Cordoba, Samuel, Zanetti, Cambiasso, Vieira, Stankovic, Figo, Crespo, Cruz, Adriano och flera andra stora namn. Men trots all den kvaliteten blev Zlatan snabbt den centrala figuren framåt. Han var inte bara en av flera stjärnor. Han blev spelaren som Inter vände sig till när matcherna började skava.

Det är lätt att glömma i dag, eftersom Inter efter trippelåret ofta beskrivs som ett kollektiv, men innan 2010 var Inter i många matcher väldigt beroende av Zlatan. Han kunde se frustrerad ut, slå ut med armarna och skälla när spelet gick för långsamt. Ibland såg det nästan ut som att han tyckte att alla andra låg två sekunder efter hans egen tanke. Det var en del av hans storhet, men också en del av problemet. Han tog plats på ett sätt som både lyfte och skavde.

Interfansen kunde acceptera arrogans om den kom med mål. De kunde acceptera ego om det kom med titlar. Men Curva Nord har aldrig varit en publik som bara dyrkar stjärnor för att de är stjärnor. I Inter räcker det inte alltid med att vara bäst. Man måste visa hjärta på ett sätt som känns äkta. Zlatan gav Inter segrar, men alla var inte säkra på att han gav Inter sitt hjärta.


Parma och den största stunden

Säsongen 2007/08 blev kanske det tydligaste exemplet på hur mycket Inter behövde Zlatan. Laget ledde ligan, men Roma jagade och våren blev nervös. Zlatan hade problem med knät och missade delar av slutspurten. Det som tidigare hade sett stabilt ut började plötsligt kännas farligt. Sista omgången spelades borta mot Parma. Inter behövde vinna för att säkra Scudetton utan att bry sig om vad Roma gjorde.

Zlatan började på bänken eftersom han inte var helt frisk. Inter fastnade. Tiden gick. Pressen växte. Sedan kom han in och gjorde det som stora spelare gör när säsonger står och väger. I den 62:a minuten gjorde han 1-0 och i den 79:e minuten gjorde han 2-0. Inter vann matchen och säkrade klubbens 16:e Scudetto.

Det där är kanske Zlatans mest Intermässiga ögonblick. Inte för att det var hans vackraste mål eller den mest tekniska prestationen, utan för att allt var så typiskt den här klubben. Ingenting fick vara enkelt. Allt behövde gå genom nerv, oro och nästan katastrof innan någon till slut klev fram. Den dagen var det Zlatan. Han var inte helt frisk, han var inte älskad av alla, men han avgjorde när Inter behövde honom som mest.


Mourinho och spelet om kontrollen

När José Mourinho kom till Inter sommaren 2008 förändrades tonen. Mancini hade vunnit, men Mourinho kom för att dominera. Det var skillnad. Han förstod Zlatan på ett sätt som många tränare inte gjorde. Han försökte inte göra honom liten eller sudda ut hans ego. Han använde det. Han matade det ibland, utmanade det ibland och styrde det när det behövdes.

Relationen mellan Mourinho och Zlatan var inte sentimental, men den byggde på respekt. Mourinho såg att Zlatan behövde känna sig störst, men Zlatan såg också att Mourinho inte var rädd för honom. Det blev en märkligt fungerande relation mellan två starka personligheter som båda ville kontrollera sin omgivning. Den ena från sidlinjen, den andra med bollen vid fötterna.

Säsongen 2008/09 blev Zlatans bästa i Inter. Han gjorde 25 mål i Serie A och blev Capocannoniere. Nu var han inte bara en fantastisk spelare i Italien. Han var ligans bästa spelare. Målet mot Bologna, den där klacken som såg nonchalant ut men krävde fullständig kroppskontroll, sammanfattade mycket av honom. Han gjorde saker som andra inte ens tänkte på och såg nästan irriterad ut över att någon blev förvånad.

Ändå fanns Champions League som en skugga över allt. Inter dominerade Italien, men i Europa tog det stopp. Valencia, Liverpool och Manchester United blev kvällar där Inter inte riktigt lyckades ta nästa steg. Det var inte rättvist att lägga allt på Zlatan, men när man är lagets största spelare hamnar Europas misslyckanden nära en. Han ville vinna Champions League och Inter ville vinna Champions League, men tillsammans hittade de aldrig hela vägen.


Curva Nord och kärleken som sprack

Mot slutet av tiden i Inter blev relationen med delar av publiken allt mer infekterad. Det handlade inte bara om en enskild händelse, utan om flera saker som byggdes på varandra. Zlatan hade börjat prata öppet om framtiden. Barcelona och Real Madrid nämndes i media. Mino Raiola rörde sig i bakgrunden och ryktena blev fler. Samtidigt upplevde många Interisti att Zlatan ville ha respekt, men inte alltid visade samma respekt tillbaka.

I maj 2009 kom Lazio hemma på San Siro. Inter ledde ligan, men första halvlek var svag och delar av publiken buade. Zlatan blev frustrerad, svarade med kroppsspråk och enligt samtida rapportering också en gest mot fansen. Sedan gjorde han precis det som gjorde honom så speciell och så svår att hantera. Han avgjorde. Han satte 1-0 och spelade fram Sulley Muntari till 2-0. Han firade genom en aggresiv hysch-gest (innebär att man håller pekfringret vertikalt mot läpparna, ofta kombinerat med ett "sch"-ljud).

Den matchen sammanfattar nästan hela Zlatans Intertid. Han kunde irritera sin egen publik och tysta den i samma halvlek. Han kunde vara problemet och lösningen på samma gång. Han kunde få folk att bua och sedan tvinga dem att erkänna hans storhet. Men något hade förändrats. Curva Nord glömde inte. När han senare lämnade Inter och uttalade sig på ett sätt som många uppfattade som att han tog åt sig äran för klubbens tre ligatitlar, kom reaktionen hårt. En representant från Curva Nord kallade honom en legosoldat och inför hans återkomst med Barcelona talades det om ett kallt mottagande.

Det betyder inte att alla Interfans hatade Zlatan. Många respekterade honom. Många visste exakt hur viktig han hade varit. Men han blev aldrig okomplicerad. Han blev aldrig den där spelaren som Curvan höll om även när han lämnade. För Interisti är det inte alltid nog att vinna. Man måste också tillhöra. Zlatan vann i Inter, men frågan är om han någonsin verkligen tillhörde Inter.


Raiola och vägen ut

Det går inte att skriva om Zlatans Intertid utan att skriva om Mino Raiola. Raiola var mer än en agent. Han var en kraft. En förhandlare som kunde göra klubbdirektörer galna och spelare rikare, friare och ibland större än klubbarna de spelade i. För Zlatan blev han en central figur i karriären, inte bara som representant utan som någon som förstod Zlatans självbild och gjorde affärer av den.

Raiola visste när han skulle prata, när han skulle skapa oro och när han skulle sätta press. Redan under våren 2009 började tonläget kring Zlatan förändras. Det pratades om Barcelona och Real Madrid. Om Zlatan ville lämna, skulle han lämna. Så fungerade logiken runt Raiola och hans största spelare. Det skapade en känsla av att Zlatan var bäst i laget, men redan tittade bortom laget.

I Inter är sådant farligt. Klubben har ofta levt med rädslan att de största stjärnorna ska vilja någon annanstans. Ronaldo försvann. Vieri försvann. Adriano försvann på ett annat sätt. Inter hade länge kämpat med bilden av att vara en scen för stora spelare, men inte alltid den slutliga destinationen. Zlatan förstärkte den känslan. Han bar laget, men han stod samtidigt med ena foten riktad mot nästa scen.

Sommaren 2009 blev flytten verklighet. Zlatan gick till Barcelona och Inter fick Samuel Eto’o plus pengar. På pappret sålde Inter sin största stjärna. I verkligheten byggde Inter om sin själ. Det är en av de mest fascinerande affärerna i klubbens moderna historia. Inter förlorade spelaren som hade burit offensiven i tre år, men fick in en anfallare som passade Mourinhos nästa Inter bättre. Eto’o var också en superstjärna, men han kunde underordna sig på ett annat sätt. Han kunde springa på kanten, offra sin glans och bli en del av ett kollektiv som skulle vinna allt.


Den ironiska efterbilden

Zlatan lämnade Inter för att vinna Champions League med Barcelona. Inter vann Champions League utan Zlatan. Det är den enkla och nästan för hårda sammanfattningen av allt som hände efter sommaren 2009. Fotboll är sällan rättvis, men ibland skriver den berättelser som känns nästan för dramatiska. Zlatan gick till Pep Guardiolas Barcelona, ett av de mest beundrade lagen i modern fotboll. Inter gick vidare med Mourinho, Milito, Eto’o, Sneijder, Cambiasso, Chivu, Zanetti, Samuel och resten av den grupp som skulle bli odödlig.

Våren 2010 möttes de. Inter mot Barcelona. Mourinho mot Guardiola. Eto’o mot sin gamla klubb. Zlatan mot Inter. Det blev en av de största europeiska kvällarna i Inters historia och till slut var det Inter som gick vidare. Det betyder inte att Inter vann trippeln bara för att Zlatan försvann. Så enkelt är det inte. Utan Zlatans tre år före det hade Inter kanske inte varit samma klubb. Han hjälpte Inter att etablera dominans i Italien och gav klubben en vinnaridentitet efter år av väntan.

Men det betyder att Inter behövde förändras för att ta nästa steg. Zlatan var perfekt för att lära Inter vinna ligor. Han var kanske inte perfekt för det Inter som skulle vinna allt. Det är ingen förolämpning. Det är bara fotbollens märkliga logik.


Vad Zlatan egentligen var för Inter

Zlatan Ibrahimovic var aldrig Javier Zanetti. Han var aldrig den typen av ikon. Han var inte den lojala kaptenen, inte den eviga symbolen och inte spelaren som blev ett med klubbens väggar. Han var mer som en storm som drog in över Milano, förändrade luften och sedan försvann vidare. Men vilken storm det var.

117 matcher, 66 mål, tre ligatitlar, en skyttekungstitel och en roll som Serie A:s mest dominanta spelare under en period där Inter gick från frustration till kontroll. Han avgjorde Scudetton i Parma, tystade San Siro mot Lazio, bar Inter genom sega ligamatcher och gav laget en arrogans som klubben behövde. Han var ibland frälsaren, ibland frustrationen, ibland hela planen och ibland spelaren som stod i vägen för en annan sorts kollektiv utveckling.

Det är lätt att älska enkla historier, men Zlatans Intertid är inte enkel. Han gav klubben massor, men tog också plats på ett sätt som ibland skavde. Han vann, men blev aldrig helt älskad. Han var bäst, men inte alltid nära. Han var Interspelare, men kanske aldrig Interista på det sätt Curva Nord ville känna.

Ändå är det omöjligt att skriva Inters moderna historia utan honom. Mellan Calciopoli och trippeln fanns Zlatan. Mellan den gamla frustrationen och den nya dominansen fanns Zlatan. Mellan Morattis eviga dröm och Mourinhos färdiga monster fanns Zlatan. Han var bron, inte slutmålet.