Swedish Toffees medlemskväll: "Moyes fick anpassa sin ledarstil"

Väl nere i hotellobbyn sitter Hane i en fåtölj och snackar avslappnat med någon på telefon. Tobbe är utanför och försöker boka upp en Uber. På trappan står två jättekassar med nytryckta halsdukar som ska delas ut till alla under kvällen. Jag hugger den ena, Hane den andra och Tobbe springer före mot taxin.

-Det är alltid några som är på plats tidigt, påpekar Tobbe, då taxin tar sig fram på gator vi kan sedan länge. För nu ska vi ut till Goodison Park, då vi har bokat den anrika Everton-puben The Winslow som ligger precis mittemot arenan. Jag skruvar lite på mig i taxin, försöker ta in det faktum att det kan vara sista gången jag åker just den här vägen. Det känns konstigt, för det är ju inte på Goodison vi ska vara imorgon. Där vi alltid varit. Varje år. Nä, vi ska istället ut mot Hill Dickinson och förhållandevis okända marker vid Bramley Moore Dock.

Det är tomt och öde på Goodison Road när vi kliver ur taxin. Regnet är på gång. Vi stannar vid Park End, där Tobbe fått instruktioner om att bevakningspersonalen ska överlämna en signerad tröja till oss och vårt lotteri under morgondagen. Everton är en magisk klubb. De ställer alltid upp, typ fixar signerade tröjor i sista stund, men det är inte alltid logistiken lirar. Det finns inte en själ så långt ögat kan nå vid Park End. Tobbe springer runt arenan för att försöka finna någon, medan jag och Hane masar oss fram till The Winslow. Utanför står familjen Blomqvist och väntar. Far, son och dotter. Trogna Evertonians. Dessutom mästare på Everton quiz. Jag kastar en blick längs gatan. Den glider från Goodison Park till The Winslow. Det är öde. Bara vi där. Men personalen på The Winslow öppnar när vi knackar på.

Personalen är densamma. De vi träffat i flera års tid. Alltid ett kärt välkomnande. Ägaren Dave Bond är som vanligt lite överallt. Alltid på väg. Blicken mot något som ska göras. Det är oftast de mer rutinerade tjejerna – ja, eller damerna – som hinner socialisera på det där typiska Merseyside-manéret – aldrig långt från ett skämt. Vi delar ut de nya halsdukarna, som de gärna tar emot och så några att hängas bland alla andra på The Winslow. Puben är nästan som ett museum när det gäller Everton-historia och halsdukar från alla supporterklubbar runt om i världen.

Vi fortsätter med att hänga upp Swedish Toffees flaggor så de ska synas under kvällen. Samtidigt berättar de att vi är det absolut sista eventet på The Winslow. Det sista någonsin. Det är lite svårt att ta in. Vad menar dem? Jo, det håller inte att hänga kvar vid Goodison, utan man har redan öppnat en ny pub nere vid Hill Dickinson och i januari stänger man för evigt denna lokal. För evigt. Dixie Dean har ju druckit öl här! Puben är stöpt i Everton-historia. Det känns ofattbart, men också logiskt. Dock chockerande. Och en ära att Swedish Toffees skulle bli de sista att hålla event på denna heliga plats. Minns själv efter en seger mot Crystal Palace, då puben var knökfull och ingen ville sluta festa. Den gamle - sedan snart tio år avlidne - managern Howard Kendalls änka var med och sjöng allsång för fulla muggar. Jag minns också en onsdagskväll då jag var i England på jobb, men passade på att se en kvällsmatch på Goodison. Var där tidigt och gick in för att ta en öl och läsa programmet på The Winslow och i baren stod idel ädel Everton-adel, bland annat den gamle storspelaren - tyvärr numera bortgångne - Kevin Campbell, men också spelarfruar från de äldre generationerna, klubbens medieansvarige och till och med Evertons mest kände huligan. Numera pensionerad huligan, som skrivit bok om sina "bedrifter".

Undan för undan anländer 95 Swedish Toffees, vilka vi behänger med en halsduk, och några till som vi också försåg med en halsduk. Det är lite så i Liverpool, då det alltid finns folk som hänger på där det ser kul ut. I detta fall var det dessutom några amerikaner – tror jag? Lokalen är perfekt för strax under hundra personer. Jag har fått i uppgift att hälsa alla välkomna och introducera kvällens intervjuare – den gamle Sky Sports-journalisten Alan Myers. Men först lyfter vi fram en enastående prestation. Tobias Frimodig är den medlem som deltagit i samtliga medlemsresor från starten 2008, ja han var faktiskt med på den allra första lite mer informella resan 2007. En fantastisk prestation. Frimodig – som vi säger – är också en av dem som ofta hjälper till när det exempelvis ska packas medlemspaket.

Därefter anländer Myers, som i sin tur presenterar kvällens gäst – den gamle mittbacken Alan Stubbs. Ett mycket intressant samtal mellan de båda tar därmed sin början. Myers har bevakat – och delvis jobbat för – Everton sedan 1990-talet och är dessutom supporter sedan barnsben. Stubbs är en frispråkig herre som gärna delar med sig av tankar och åsikter, då han inte är anställd av klubben, men också supporter sedan ungdomen. Vi får därmed en insikt i mycket av de som hänt sedan 1990-talet. Vi bjuder ju alltid in någon eller några gamla spelare och många gånger handlar det om att berätta roliga storys från förr, vilket de gjort i så många sammanhang. Jag gillar det, men med Stubbs och Myers får vi ett annat djup. Vi får både roliga storys, men också klubbens historia inifrån samt tankar om dagens lagbygge, utan att de på något sätt skulle vara styrda av klubben.

Inte minst fick vi en insyn i David Moyes tidiga ledarskap, där han anlände till en klubb med spelare som Duncan Ferguson, Paul Gascoigne, David Ginola… med flera. Kanske en något trött samling gamla storspelare som inte var så sugna på att följa en ung trettioplussare från Skottland som precis kommit från Preston, där han styrde och ställde med allt. Moyes inledde med den tuffa attityden att ingen skulle ”fucking” sätta sig upp emot honom. Det himlades med ögonen och enligt Stubbs fick han tidigt anpassa sin ledarstil något. Men den unge Moyes var benhård. Aldrig hade Stubbs haft så tuff försäsongsträning som under Moyes och han var den bäste tränare Stubbs haft i att sätta ett försvarsspel.

Ja, det var många historier, mer eller mindre rumsrena, men som alltid i dessa sammanhang brukar de som berättar dem vilja att man inte refererar för mycket, utan det är något för de som är på plats. Därefter blev det buffé. En sådan där klassisk buffé som man bara får i England. En massa små mackor av olika slag och så friterat. Och ännu mer friterat. Friterad kyckling formad som fingrar såväl som friterad kyckling formad som små bollar. Allt kallt, som sig bör, men inget för den svagmagade.

Det blev också en frågestund med Stubbs och Myers, för att vi sedan avsluta med vår egen Liverpool-födde Brian Garsides variant av ” Ni på andra sidan är ni klara? ” samt Pelle Hemströms hymn Everton, Beatles and Beer , som ju är Swedish Toffees egen nationalsång. Sedan följde öl, samtal, lite mer öl och ännu fler samtal, varpå stället undan för undan tömdes för vidare äventyr på stan eller – som för mig – hem till hotellrummet för att sova och ladda inför morgondagen. När jag klev ut från The Winslow tornade sig Goodison Park upp i mörkret. För sista gången. Den gamla damen såg ensam ut. Hur ska hon klara sig utan The Winslow?