När Ajax nu kliver ut på Abe Lenstra Stadion för säsongens 34:e och sista (tacka gudarna) prövning mot sc Heerenveen, gör man det med blicken fäst vid ett tabellscenario som kräver mer gudomligt ingripande än Jerusalem. Förväntningarna inför söndagen är, milt uttryckt, mikroskopiska. Det mirakel som krävs för att nå den där sista, hägrande Champions League-biljetten existerar visserligen på papperet – men det dikteras helt av faktorer bortom vår egen kontroll. Skulle Go Ahead Eagles på något vänster lyckas fälla tabellfyran N.E.C. Nijmegen samtidigt som de nybakade mästarna PSV gör processen kort med FC Twente, ja, då lever drömmen om kontinentens absoluta finrum mirakulöst nog vidare hela vägen in i målsnöret.

Skulle söndagens resa till Friesland sluta i moll och förlust mot Heerenveen, tvingas vi däremot bevittna hur historieböckerna skrivs om på det mest deprimerande av sätt. Ajax parkerar för närvarande på 55 poäng; ett nederlag i slutomgången innebär att klubben noterar sitt lägsta poängfacit under en och samma säsong sedan det katastrofala spelåret 1964/65. Sedan klubben nådde botten under Maurice Steijns och Sven Mislintats katastrofala reign of error säsongen 23/24, har man alltså nu visat prov på att fortsätta gräva.

När klubbdirektör Menno Geelen inför året bedyrade att skiftet på tränarbänken absolut inte fick betraktas som ”ännu en omstart”, var det nog få som riktigt litade på honom. Ack, var det nog desto mindre av oss som kunde ana fullt hur illa det skulle bli. Den utlovade kontinuiteten förvandlades snabbt till ännu en taktisk identitetskris när John Heitinga tog över efter Francesco Fariolis ettåriga sejour, bara för att i sin tur följas av Fred Grims lika sporadiska tränarambitioner. Väldigt lite tyder på att interim-interimstränaren Óscar García kommer att göra sig värd fortsatt förtroende när säsongen klappar ihop heller.

Det största strukturella haveriet hittar vi fortsatt i lagets oförmåga att stänga matcherna efter halvtidsvilan. Med magra 26 gjorda mål framåt och hela 24 insläppta efter paus landar säsongens saldo för de andra halvlekarna på ett historiskt uselt +2. Vi får backa till 1976/77 för att hitta en upplaga av Ajax som har haft svårare att producera framåt under matchens sista 45 minuter. Lägg därtill en kronisk oförmåga att försvara det egna luftrummet, där hela 17 procent av säsongens mål har tillåtits segla in via motståndarnas hörnor, så förstår man varför försvarslinjen stundtals har agerat med samma pondus som en brittisk statsminister i kölvattnet av ännu en pedofilskandal.

Ändå finns det en absurd, envis röst djupt i detta rödvita bröst som viskar om vinst på söndag. Den som trotsar all logik och nästintill kan liknas vid hopp. Det finns trots allt en historisk trygghet i att sc Heerenveen i modern tid har passat oss ungefär lika bra som ett knivskaft i närmaste eluttag; de blåvita har trots allt bara lyckats vinna ett enda av de senaste 33 ligamötena mellan klubbarna. Det som talar för tre poäng är framför allt att individens briljans stundtals har lyckats maskera lagets kollektiva misslyckanden. Mika Godts har burit hela anfallsspelet på sina magra axlar och varit direkt involverad i osannolika 29 av lagets totalt 62 fullträffar den här säsongen. Skulle den belgiske guldklimpen lyckas pricka in en sista poäng på söndag, uppnår han den magiska milstolpen 30, en bedrift som ingen i klubben mäktat med sedan Dušan Tadić:s glansdagar. Ett resultat som lär bli det sista hurraropet innan transferfönstret öppnas och belgaren således lockas till grönare betesmarker.

Vi tror på seger eftersom det trots allt är bättre än alternativet. Det bör sägas att Ajax som lag har gjort intet för att förtjäna denna ogrundade optimism. Ajax som folkrörelse har emellertid gjort sig förtjänt av ett resultat och slutligen lite vila efter en bedrövlig säsong. De elva grabbar som García ställer upp mot Heerenveen har därför alla möjligheter att be oss fans om ursäkt för ännu en katastrofal säsong och ställa saker och ting till rätta. Och vem vet: skulle fotbollsgudarna därefter skänka oss en hjälpande hand hela vägen från Nijmegen till Eindhoven, kan vi mycket väl stå där på söndagskvällen och summera en kaotisk omstart som, mot alla jävla odds, ändå slutade i dur.

Förväntad startelva: Paes; Rosa, Baas, Šutalo, Gaaei; Mokio, Regeer, Itakura; Godts, Dolberg och Berghuis