Det var ett ganska pressat Chelsea som kom till spel. De senaste matchernas form har varit allt annat än bra, och för att hänga med i någon form av race(vad det nu är vi racear om: Topp fyra? Titeln?) behövdes nästan en vinst.

En fröjd för ögat

De kungsblå tog dock en tidig och skön ledning. Målet såg så enkelt ut: Fofana fick röra sig framåt med bollen utan något riktigt motstånd, slog en enkel passning till Gusto i mitten av plan, en bit utanför straffområdet, och fransmannen lättade direkt bollen till Cole Palmer som tog med sig den i steget. 1-0. Vilken fröjd det var att få se Palmer göra mål igen, och hur smidigt vi skapade det.

Direkt efter borde Alejandro Garnacho, väl, ha utökat ledningen. En hemåtpassning från Everton slogs direkt till argentinaren som blev fri med Pickford men rullade bollen precis utanför. Man ska inte bedöma en hel insats utifrån en sådan miss, men visst var det frustrerande att vi inte utökade där; en 2-0-ledning är som bekant mycket mer säker än 1-0-ditot.

Kontringsmaskin

I stället jobbade sig Everton långsamt in i matchen, och mellan minut 35 och 42 hotade de flera gånger. Två gånger via låga inlägg från högern som lätt kunnat resultera i en kvittering, en gång via Jack Grealish som fick komma alldeles för ren från höger, och i riktig Grealish-manér arrogant försökte lobba Sanchez.

Men vi höll undan, och i stället kom 2-0-målet. Malo Gusto spelade ut bollen till Neto på högerkanten, som drev mot sin back, tog sig förbi, och spelade tillbaka bollen till fransmannen som bara behövde sätta foten till. Vi är fortsatt urstarka på kontringar, och det har – fortsatt – väldigt mycket att göra med Pedro Neto. Vi gick till pausvila med en skön ledning i bagaget.

Andra halvlek bjöd också på flertalet chanser; Everton hotade några gånger, hade inte helt gett upp, och vi hade också möjlighet att utöka från Garnachos friläge eller James frispark – men minuterna gick, och trots att Everton hotade rejält flera gånger i matchens slutminuter höll vi ut, och plötsligt var klockan uppe på 90, mer än 90, och domare Tom Bramall satte visslan i munnen och vi kunde konstatera att det till slut inte blev mer än en vanlig, tråkig, alldeles underbar 2-0-vinst.