Ett lag som inte anfaller behöver ingen målskytt
Brennan Johnson gjorde flest mål i laget förra säsongen. Han är en begränsad fotbollsspelare, men i rätt struktur har han en näsa för målet. Visst: han kan inte utmana sin försvarare. Men han springer på bortre, tar enkla avslut och gör mål i kaos.
I Thomas Franks Tottenham finns inget utrymme för sådana spelare. Inte för att Johnson blivit sämre, utan för att laget slutat försöka anfalla. Och ett lag som inte försöker skapa målchanser behöver ingen målskytt. Under Frank slås knappt några passningar framåt. På en halv säsong har Tottenham lyckats med tre genomskärare. Utan instick, utan tempo och utan vertikalitet blir anfallsspelet tomt.
Siffrorna säger exakt samma sak och statistiken bekräftar det man ser.
Av 96 lag i de fem största ligorna i Europa rankas Tottenham:
- 87:e i xG skapat per 90
- 84:e i skott per 90
- 88:e i shot creating actions per 90
- 45:e i progressiva passningar
- 38:e i touches i straffområdet
I Premier League:
- 16:e i skott
- 17:e i skott på mål
- 17:e i xG
- 17:e i shot creating actions
- 17:e i poäng hemma
- flest misstag som leder till mål
Det här är inte otur. Det är ett lag som inte sätter sig i lägen där tur kan spela någon roll. I helgen mötte Tottenham Nottingham Forest och skapade Tottenham 0,37 xG. Det var elfte matchen av 16 där Spurs inte ens nådde upp till 1,0 xG. Helt bisarrt!
Tottenham är också ett av lagen i Europa som överpresterar mest sett till xG. Spurs rankas trea i överprestation. Det betyder att laget redan gör fler mål än spelet förtjänar. När den marginalen försvinner finns det inget som bär.
Skadorna förklarar mycket men inte allt
Det går inte att bortse från förutsättningarna. Tottenham har tappat Son. Maddison, Kulusevski och Solanke har varit skadade under långa perioder. Där försvinner 49 mål och en hel del ledarskap. Det är klart att det är ett enormt tapp. Men just därför blir ersättarna så avslöjande.
Xavi har varit ett skämt. Ingen fart, ingen slutprodukt, ingen tydlig roll. Han ser ut som en pojklagsspelare som helt plötsligt kastats in i vuxenvärlden. Otroligt frustrerande att ser på hur mycket han filmar och hur vilsen han är. Odobert och Tel var med redan förra året men har inte tagit ett steg framåt. De förändrar inga matcher och skrämmer ingen backlinje. Mohamed Kudus gör det bra emellanåt. Men även han ser ut att inte veta vad han ska göra på fotbollsplanen.
Det handlar inte bara om kvalitet. Det handlar om sammanhang. När strukturen saknas vet ingen när löpningen ska tas eller vem som ska slå passningen. Skador förklarar mycket. Men de förklarar inte varför Tottenham knappt försöker anfalla.
Pape Sarr och förvirringen
Pape Sarr är ett tydligt exempel på hur riktningen saknas. Säsongen inleddes med att han användes som högt pressande tia eftersom laget saknade en sådan i väntan på Morgan Gibbs-White… Eze… och tillslut Xavi. Det var en nödlösning men den signalerade åtminstone energi. Nu spelar han knappt alls. När han väl syns ser han mest ledsen ut. Som en spelare som inte längre vet vad som förväntas av honom.
Sarr har löpkapacitet, presspel och intensitet. Det borde vara exakt den typ av spelare som passar i ett lag som säger sig vilja vara aggressivt. I stället har han marginaliserats och fått se sig bänkad av spelare som Palhinha och Bentancur, som även han har slutat passa framåt. Statistik visar att Bentancur slår 40 procent färre pass framåt än tidigare säsonger. Det säger något om något. När spelare som Rodrigo Bentancur spelar en helt annan fotboll och när Pape Sarr försvinner på det sättet är det sällan deras fel.
Försvaret var bättre när förutsättningarna var sämre
Argumentet att Frank åtminstone stabiliserat defensiven håller inte. Vid samma tidpunkt förra säsongen hade Tottenham släppt in 14 mål. Nu är siffran 24. Förra året förlorade Spurs bara en ligamatch med mer än ett mål, trots att mittbacksparen ofta bestod av Gray, Davies, Dragusin eller Spence.
Och ändå skapade laget chanser. Tottenham gjorde tre eller fler mål i sju matcher vid samma tidpunkt. Det fanns tempo och energi. Nu är laget både sämre defensivt och betydligt svagare offensivt. Det är svårt att se vad som faktiskt blivit bättre.
Utan idé, utan riktning
Ange Postecoglou var naiv och saknade plan B. Men han var aldrig otydlig. Man visste vad Tottenham försökte göra, även när det gick åt helvete. Det fanns en idé och en riktning. Jag skulle säga att Thomas Frank är motsatsen. Han ändrar, backar och börjar om utan att något tar form. Man vet inte vad han vill. Det syns i spelet, i rollerna och i spelarnas kroppsspråk.
Dansken säger att det ska ta tid. Men tid till vad? När spelet saknar form finns inget att vänta in. Tålamod är rimligt när riktningen är tydlig. Här är den inte det.
Tottenham ser inte ut som ett lag i utveckling. Det ser ut som ett lag som håller på att tappa sig självt. Och i det läget är mer tid inget svar.
Ut med dansken. Nu!
