Att som blågul Ajacied återvända till Johan Cruyff ArenA är som att bli omhändertagen av socialtjänsten från familjen Kennedy, bara för att bli tvångsplacerad i Josef Fritzls något svårframkomliga källare. För på lördag finns det bara en sak som är säker: de enda som lär bli slagna gula och blå är grabbarna i rött och vitt. Fyra segrar, fyra oavgjorda – en resultatrad som för de som är lyckligt ovetande balanserar på den tunna linjen mellan ”övervinneliga Total fotbollen” och "kroniskt oförmögna att avgöra".
Sen så var det ju det här med motståndet. AZ Alkmaar. Lokala lillebrorsan, även känd som det närodlade kryptonitet. Klubben som inte har förlorat mot Ajax på åtta raka ligamatcher. Åtta . Det är en svit så lång att man börjar undra om de inte ärvt Go Ahead Eagles överförbara förbannelse. De reser den korta sträckan till Amsterdam med en poäng mindre i bagaget, men med ett psykologiskt övertag stort nog att fylla hela arenan. Vilket är lika väl då bortaföljen sällan är välkomna i dessa grannfejder.
Vid första anblick ser det jämnt ut. Båda lagen har gjort 17 mål. Men där slutar artigheterna. Medan Ajax har skrapat ihop sina mål via en kombination av tur och skicklighet (xG på 15,9 mot 17 faktiska mål), har AZ varit kliniska. Deras xG är 17,0. Inga avrundningsfel, inga snälla studsar. De tar vad de kan, och ger ingenting tillbaka.
Statistiken är, till skillnad från själva spelet, en ren fröjd för ögat. Men detta är en klen tröst när anfallet spås neutraliseras av en backlinje som är, och detta tål att upprepas, yngst i hela ligan. Med en snittålder på 23 år så finns det barer i Amsterdam som AZ Alkmaars försvarare inte hade blivit insläppta i utan vuxet sällskap. Detta mot ett gammalt och förlegat Ajax som klamrar sig fast vid gamla ideal och vägrar se verkligheten för vad den är. Något som redaktionens alldeles egna William Edström nyligen lyfte.
Ajax egna diregenter i backlinjen, Ko Itakura och Youri Baas, är visserligen ligans mest precisa under press. Detta är däremot en klen tröst när hela laget verkar lida av selektiv form utav demens, där de helt glömmer bort att fotboll även inkluderar ett koncept som kallas mål.
Problemet är att man inte ens kan gissa sig till den elva som ska åkalla känslan av gamla klassiska Ajax, för Heitinga är fortfarande lika vilsen som en svensk turist i Red Light District. Han har efter nio omgångar kvar att hitta sin ordinare startelva, en sanning så tröttsam att den borde vara olaglig. Det är i praktiken omöjligt att i nuläget peka ut vilka spelare som kommer att få förtroendet från start på lördag, för sanningen är den att tränaren själv inte har den blekaste aning.
Trots detta så väntas matchen koka ner till ett par nyckelpunkter. Först och främst, Never in Wout, Weghorst mot deras unga, om robusta, mittlås. Om han kan agera murbräcka och vinna den fysiska kampen tidigt, tvingas AZ sjunka lägre. Det öppnar ytor för den kreativa duon, Oscar Gloukh och Mika Godts, som har varit inblandade i det som närmast kan liknas magi den här säsongen. Under förutsättning att John Heitinga, som på något vis fortsätter klamra sig fast vid tränarrollen, faktiskt startar paret.
På andra sidan finner vi Sven Mijnans. AZ:s chansskapare nummer ett, med 16 skapade lägen från öppet spel – bäst i ligan. Han är den typen av spelare som kan förvandla en till synes ofarlig situation till ett bomblarm i vårt straffområde. Något som en gång i tiden brukade stämma in på Ajax typ av spelare.
Hjärnan, ärrad av de senaste årens möten och de senaste månadernas spel, förbereder sig för det värsta. Hjärtat, naivt och för evigt förälskat i den Holländska arrogansen, hoppas att detta blir kvällen då spökena fördrivs från ArenA. Kanske kommer Heitenga och hans följe av omåttliga assisterande tränare (senast förstärkt av Fred Grim) agera som rena rama Ghostbusters vid sidlinjen. Dock så, likt de flesta spökhistorier, bör de chanserna tas med ett nypa salt.
Förväntad startelva: Jaros, Gaaei, Itakura, Baas, Wijndal, Klaasen, Taylor, Berghuis, Godts, Weghorst, Gloukh.
