Antonio Contes försäsongstränade och resursanpassade bygge känns som något av ett unikum när det kommer till landslag. Italien, så klart byggt på den stabila Juventusgrunden Gianluigi Buffon , Leonardo Bonucci , Andrea Barzagli och Giorgio Chiellini , ser ut som ett klubblag.
Elva grovarbetare neutraliserade i första halvlek fullständigt ett Spanien som sett till individuell skicklighet vida överträffar Italien. Ett Spanien som vunnit två raka EM-turneringar och som i gruppspelet visat att man åter efter VM-misslyckandet var en av huvudfavoriterna till titeln.
Jag vågar påstå att det bara är Portugal i EM 2012 som lika bra lyckats få stopp på detta Spanien, som tidigare i EM visat att man fortfarande är världens kanske mest passningsskickliga landslag.
Och i detta EM finns det bara ett annat lag som är i närheten av samma insikt om de egna kvaliteterna och som har samma vetskap om vad som ska göras i varje enskild situation på planen: Lars Lagerbäcks Island.
Ska vi leta fram turneringens mest värdefulla spelare så här långt, så går vi förbi spelarna och väljer ut två tränare: Conte och Lagerbäck.
En liten snabb och en stor stark. Det behöver inte vara svårare än så. Det finns många lag i EM där vare sig Éder eller Graziano Pellè platsat i en startelva inför den här turneringen, men tillsammans blir Italiens anfallspar något betydligt mer än summan av deras tekniska kvaliteter. Éder känns egentligen inte giftigare än vad han var under våren i Inter (ett mål) men hans ständiga löpningar och Pellès mottagningar och skarvningar förstörde Spaniens försvar i första halvlek. Och sedan slog han frisparken som ledde fram till ledningsmålet.
När Spanien kom igång i andra halvlek hånlog oturen dem i ansiktet och Aritz Aduriz gick sönder. Utan nia fanns inget riktigt hot och till slut fick även Lorenzo Insigne briljera i den här turneringen, med framspelningen till Matteo Darmian och Pellès 2-0.
Och så hade Antonio Conte slagit spiken i kistan för Spaniens gyllene generation.
