Major League
Så heter filmen som valde mitt lag åt mig. På svenska går den under namnet "Värsta gänget". Filmen släpptes 1989 men när jag såg den för första gången har jag inte en aning om.
Filmen är en komedi med Tom Berenger i huvudrollen men de mest kända namnen är nog Charlie Sheen och Wesley Snipes. Filmen följer laget Cleveland Indians en säsong där de knappt har någon publik till en början och alla tror det kommer bli ännu en misslyckad säsong. Klubbens ägaren vill tjäna pengar genom att flytta laget och försöker därför göra vad de kan för att de ska kunna förlora ännu fler matcher så att hon får möjligheten att flytta laget. En typisk "älskvärda förlorare" typ av film där de lyckas vända det till sin fördel och ta sig till slutspel.
Baseboll var inte en sport jag kände till. Möjligen att jag hade sett Leslie Nielsen i "Nakna pistolen" tidigare där baseboll var en väldigt liten del i slutet av filmen. Men här fokuserade filmen mer på sporten. På ett specifikt lag. För mig kändes det häftigt med en ny sport och Cleveland Indians passade mig som handen i handsken. Det kan väl inte komma som en större förvåning att lagen jag håller på i fotboll är West Ham och Hammarby.
Är filmen värd att se?
I mina yngre dagar förstod jag inte direkt all humor i filmen. Det hjälpte inte att jag inte förstod själva sporten heller. När jag har sett om den, relativt nyligen, så har jag funnit den än mer underhållande. Jag tycker absolut att den är värd att se.
Framför allt så har jag uppskattat Bob Uecker. Han spelar personen som kommenterar Clevelands matcher i radio och en del av hans kommentarer är enormt underhållande. Uecker är annars mest känd för att han faktiskt var en baseboll-kommentator på riktigt, för Milwaukee Brewers under hela 54 säsonger innan han gick bort 2025. Innan det var han en högst medioker spelare. För er som gillar wrestling (tidigare WWF, numer WWE) var han intervjuaren som Andre the Giant ströp under Wrestlemania 4. Mannen var ett geni när det kom till humor. Mia favorit-kommentarer under filmen:
Just a bit outside
Detta när Charlie Sheens karaktär kastar en boll långt ifrån där det var tänkt.
- One hit, that's all we got? One goddamn hit?
- You can't say goddamn on the air.
- Don't worry, nobody is listening anyway.
Efter att Indians hade förlorat ännu en match och knappt hade någon publik vare sig på arenan eller som lyssnade på matchen.
Karaktärerna
- Pedro Cerrano
En spelare som trodde på voodoo och bad till "Jobu" för att slå föer homeruns. Han använde sig av rökelse i omklädningsrummet och i en annan scen hade han en pytonorm runt nacken för att få hjälp.
- Rick Vaughn
Charlie Sheen som en hårt kastande pitcher. Problemet var att han bara kunde kasta hårt men han hade ingen aning om var bollen skulle ta vägen. För det mesta på helt fel ställe. Problemet löstes genom att han skaffade glasögon. När han kom in i matchen var det till låten "Wild Thing" vilket också var häftigt, en egen låt när en spelare kom in i matchen. Det har också varit en inspiration för hur closers kommer in i matcher idag vilket kan vara ett riktigt spektakel.
- Willie Mays Hayes
Wesley Snipes karaktär. Dök upp till lagets tryout i pyjamas efter att han försvovit sig och hoppade över ett staket för att ens komma in. Hans snabbhet gav honom dock en plats i laget då han sprang förbi alla. Snabbare än någon annan men kunde knappt träffa en boll trots att han, enligt sig själv, slog som "Willie Mays" som var en av de bästa slagmännen genom alla tider.
Egentligen borde jag nämna fler som Lou Brown, lagets manager som motiverade spelarna när de fick reda på planen att laget skulle flyttas. Hur motiverade han laget? Genom en utskärningsbräda av lagets kvinnliga ägare där han plockade bort en bit klädsel för varje vinst.
Ytterligare karaktärer är förstås mannen Jake Taylor, en tidigare all-star som sågs som avdankad. Rachel Phelps som hade tagit över som ägare av laget. Roger Dorn som var en överbetald diva som inte ville spela men sedan blev en ledare i laget.
Efter filmen
Baseboll som sport gick inte direkt att följa under 90-talet. Jag försökte hålla utkik lite smått i DN om det dök upp resultat på sportsidorna när de hade hela sidor med resultat. Text-TV hade inte direkt baseboll som en kategori. Så förutom att ha sett filmen så lyckades jag inte följa det på många år.
När internet blev lite mer vanligt så gick det i alla fall att läsa på lite om klubben. Jag började lära mig om legendarer som Bob Feller, Larry Doby, Nap Lajoie, Tris Speaker och nyare namn som Kenny Lofton, Jim Thome och Albert Belle.
Det dröjde till 2010-talet innan jag kan säga att jag följde baseboll och faktiskt började titta på matcher. Genom MLB TV fick jag chansen att se alla matcher för alla lag men givetvis var det Cleveland Indians som var laget jag fokuserade på. Spelare som Carlos Santana, Jason Kipnis, Corey Kluber och Carlos Carrasco var namn jag började känna igen och beundra för deras talanger. Men en ung spelare stack ut mer än andra, Francisco Lindor. Cleveland Indians unge shortstop som gjorde debut 2015 och omedelbart blev min favorit. I min ägodel har jag en boll signerad av honom.
2015 var året jag började följa sporten närmre och hängde med på daglig basis. 2016 var året jag försökte se nästan varje match och vilket år det var. Cleveland Indians slutade säsongen med 94 vinster. Francisco Lindor var ännu bättre än förra året. José Ramírez (min favorit idag) fick sitt genombrott, Corey Kluber var fantastisk och de bytte till sig relief pitchern Andrew Miller under säsongen. En annan viktig pjäs var definitivt managern Terry Francona som imponerade stort på mig med hur han använde sig av sina spelare. Framför allt Miller som användes i de svåraste lägena istället för att sparas till en specifik inning eller situation som de flesta managers använde sina relief pitchers på den tiden.
Inte nog med att de tog sig till slutspelet, de tog sig hela vägen fram till World Series. Där ställdes de mot Chicago Cubs som inte hade vunnit World Series på över 100 år medan Indians inte hade vunnit sedan 1948. Cleveland tog ledningen med 3-1 i matcher men Cubs kom tillbaka och kvitterade. Den sjunde matchen slutade till slut 8-7 till Cubs, detta efter ett regnavbrott och matchen avgjordes i extra innings.
Det här ses som en av de bästa serierna någonsin och den sjunde, avgörande, matchen talas om som en av de mest dramatiska och bästa matcherna genom alla tider. För mig var det förstås en besvikelse att det slutade med förlust sent in på morgonen. Men med ett ungt lag och sådana spelare var det väl bara en tidsfråga innan jag fick se en vinst i World Series?
Efter 2016
Cleveland Indians spenderar inte mycket pengar. De är dock väldigt smarta när det kommer till att byta bort spelare. Deras "Front Office" är ett av de bästa i ligan och de har konstant överpresterat jämfört med hur mycket löner de betalar genom åren.
Jag har haft turen att få se laget i slutspel hela sex gånger sedan 2016 och de har vunnit sin division fem gånger. Spelare jag har sett som oumbärliga har bytts bort och varje år känns det som det är många nya spelare men framgångarna har fortsatt. Francisco Lindor försvann och istället fick vi Amed Rosario och Andrés Giménez från New York Mets. Giménez blev snabbt en ny favorit men han har bytts bort till Toronto Blue Jays.
Det är många spelare under åren som man har börjat känna för som har försvunnit när det börjat bli dags för större kontrakt. Därför är jag enormt tacksam för José Ramírez. Inte bara för att han är en fantastiskt spelare som kommer slå nästan alla klubbrekord när han går i pension men för att han älskar klubben och staden så pass mycket att han skrivit på kontrakt som gett honom betydligt mindre pengar än han hade kunnat tjäna.
Säsongen 2024 gick de hela vägen till Championship Series igen men de var aldrig nära att rå på New York Yankees. Det blev slutspel igen 2025 efter en alldeles absurd avslutning på säsongen där de tog sig tillbaka från att ha legat 15 matcher efter Detroit Tigers. Till slut vann de divisionen men åkte på stryk just mot Tigers i Wild Card rundan.
Det här är en klubb som har historik. Klubben har existerat sedan 1896 och varit i Cleveland sedan 1900. De har bytt namn flera gånger. Vunnit World Series två gånger. Har flera spelare i Hall of Fame. Åtta spelare har fått sina nummer pensionerade. De hade den första svarta spelaren i American League.
Klubben är lika fantastisk som den är frustrerande. Ser man till antalet vinster är de ett av de bästa lagen de senaste tio åren trots blygsamma kontrakt och egentligen bara en långvarig superstjärna. De är sjukt jobbiga att möta. Deras sätt att ständigt få fram nya pitchers är oerhört imponerande. De har en spelartyp i sina slagmän som innebär att de är versatila och kan spela flera positioner men de är inte spelarna som slår många homeruns. Samtidigt frustration över att de inte kunnat nå hela vägen och inte försökt sajna bättre spelare.
Årets säsong har varit frustrerande med att spelet har varit så upp och ned. De har haft enormt svårt att producera runs trots att deras rookies generellt har varit bra. De kan vända underlägen sent i matcher och i andra se ut som de kan spela 100 innings utan att få till en run. Det har inte funnits någon stabilitet. Men de har fortfarande chansen att nå slutspel. Divisionen är fortfarande inom räckhåll. Väl i slutspel kan allt hända men ser man till truppen och jämför med de andra slutspelslagen så är det svårt att se hur de ska nå särskilt långt om de tar sig dig.
För att sammanfatta. Tack vare en film som släpptes för 37 år sedan har baseboll efter alla dessa år blivit min favoritsport och jag är tacksam att det var just Cleveland som blev mitt lag.
Hur började du följa sporten? Vilket är ditt favoritlag och varför?
