Nästa trofé är Conn Smythe Memorial Trophy som instiftades 1965, det är PHWA som röstar fram segraren här också. Trofén går till den spelare som är mest värdefull (MVP) för sitt lag under Stanley Cup slutspelet. Det var Maple Leaf Gardens Limited som donerade priset för att ära Conn Smythe, ägare, GM och coach för Toronto Maple Leafs under flera säsonger. Han var huvudägare till Toronto Maple Leafs från 1927 till 1961 och var ansvarig för byggandes av Maple Leaf Gardens. Som ägare eller ordförande finns hans namn på Stanley Cup pokalen elva gånger från 1932 till 1967. Efter att ha sålt majoriteten av aktierna i Toronto Maple Leafs 1961 så blev involverad i HHoF, han var dess ordförande fram till 1971 då han avgick i protest mot att Busher Jackson blev invald (Jackson var ökänd för sitt vilda liv med kvinnor och sprit under sin karriär). Frank J. Selke svarade att antalet öl som en spelare druckit inte kan få avgöra om han är värdig att bli invald eller ej. Trofén lade till Memorial till namnet efter Smythe hade dött 1980 och precis som Norris så var en division uppkallad efter honom fram till 1993. Förste att få ta emot Conn Smythe var Jean Béliveau och förra året gick det till Jonathan Toews. Patrick Roy är ensam att ha vunnit tre gånger, Bobby Orr, Bernie Parent, Wayne Gretzky och Mario Lemieux har två segrar var. Conn Smythe har bara vunnits av 4 spelare som inte är kanadensare: Brian Leetch, Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg och Evgeni Malkin. Det är bara tre spelare som vunnit både Hart och Conn Smythe samma år: Bobby Orr 1970 och 1972, Guy Lafleur 1977 och Wayne Gretzky 1985. Vid fem tillfällen har Conn Smythe gått till en spelare som inte vunnit Stanley Cup samma år: Roger Crozier, Glenn Hall, Reggie Leach, Ron Hextall och Jean-Sebastien Giguere, Reggie Leach som vann 1976 är den ende utespelare som vunnit priset utan att ha vunnit Stanley Cup.
Bill Masterton Memorial Trophy har delats ut sedan 1968 och ska gå till den NHL spelare som visar bäst exempel vad det gäller uthållighet, sportsmanship och kärlek till ishockey. Varje lag nominerar en kandidat från sitt lag, efter det röstar PHWA fram vem som vinner. Trofén hedrar Bill Masterton som spelade för Minesota North Stars när han dog den 15 januari 1968 efter att ha skadats under en match, han är den ende NHL spelare som dött av en skada orsakad under en NHL match. Han slog i bakhuvudet i isen efter en tackling, skadorna i huvudet var så svåra att det inte gick att operera, han dog två dagar senare på sjukhus. Tröja nummer 19 har inte burits av en North Stars spelare eller en spelare i Dallas Stars sedan olyckan. Tröjan pensionerades officiellt 1987, från 1979 har det varit hjälmtvång för spelare som debuterade i NHL efter den säsongen. Priset går ofta till spelare som gör comeback efter svåra skador/sjukdomar eller har haft svårigheter i privatlivet. Fem spelare har belönats efter att besegrat cancer bland dem Mario Lemieux och Saku Koivu. Jose Theodore fick priset förra året då han hade sin bästa säsong sedan 2002 trots att hans nyfödde son dött strax efter födseln 2009.
Nästa trofé är Ted Lindsay Award som den heter från och med förra året, den hette Lester B. Pearson när den introducerades 1971. NHLPA som donerade den, röstar fram den som vinner, det är med andra ord spelarna själva som belönar den de tycker är bäst. Lester B. Pearson var kanadensisk premiärminister mellan 1963 och 1968, han bl. a. fick Nobels fredspris 1957. Den 29 april 2010 beslutade NHLPA att priset skulle byta namn till Ted Lindsay Award för att hedra Ted Lindsay som tillsammans med andra som var aktiva i försöken att bilda en fackförening under slutet av 50-talet tradades bort från sina klubbar för att på så sätt splittra spelarna. Ted Lindsay är en verklig legend, ”Terrible Ted” vann en Art Ross och fyra Stanley Cup. Hans tuffa och småfula spelstil fick NHL att ge namn till vissa förseelser som Lindsay var speciellt bra på bl. a. Elbowning och Kneeing. Det var Lindsay som startade traditionen med att kaptenen lyfte pokalen och tog ett ärevarv runt rinken innan han gav den till näste spelare. Under sin karriär gjorde han 379 mål, 472 assist och 851 poäng på 1,068 matcher, dessutom kom han upp i 1,808 PIM. Hans spelstil visar sig i hans ärrade ansikte, han slutade räkna efter 400 stygn i ansiktet. Han rankades 1997 av Hockey News som den 21:e spelaren i deras ranking av de 100 bästa NHL spelarna genom tiderna. 2010 rankade samma tidning honom som den näst bäste vänsterforwarden genom tiderna i NHL. Han valdes in i HHoF 1966. Phil Esposito var den förste segraren, Wayne Gretzky har fem pokaler och Mario Lemieux fyra, Guy Lafleur, Jaromir Jagr och Alexander Ovechkin har tre segrar var. 23 gånger har vinnaren av det här priset också vunnit Hart. Bobby Orr är ensam försvarsspelare att vinna, Mike Liut och Dominik Hasek de enda målvakterna. Guy Lafleur, Wayne Gretzky, Mario Lemieux, Jaromir Jagr, Martin St. Louis, Sidney Crosby och Alexander Ovechkin har vunnit Hart, Art Ross och Lindsay samma år. Ovechkin vann förra året.
Sist ut i denna artikeln är Jack Adams Award som delats ut sedan 1974. Vinnaren utses efter en omröstning bland NHL Broadcasters Association och skall vara den coach som bedöms ha påverkat sitt lags framgångar i grundserien mest (Stanley Cup har alltså ingen betydelse). Pat Burns är ensam om tre segrar dessutom för tre olika lag. Jacques Lemaire, Pat Quinn, Scotty Bowman och Jacques Demers har två vinster var och Demers är ensam att ha vunnit två år i rad. Fred Shero vann första priset och Dave Tippett nu senast. Priset är uppkallat efter ”Jolly” Jack Adams legendarisk spelare, coach och GM mest förknippad med Detroit Red Wings. Han vann två Stanley Cup som spelare 1918 och 1927, tre som coach/manager 1936, 1937 och 1943 och fyra som GM 1950, 1952, 1954 och 1955. Han valdes in i HHoF 1959 som spelare. Han var nog den som utvecklat farmsystemet mest, för under hans överinseende så utvecklade Detroit sådana spelare som Alex Delvecchio, Terry Sawchuk, Ted Lindsay, Red Kelly , Sid Abel och givetvis den störste av dem Gordie Howe. Hans och Norris- familjens reaktion på att Lindsay och andra spelare försökte bilda en fackförening ledde till att man förstörde Detroit och deras chanser att bli en dynasti under början av 60-talet, och han fick så småningom sparken 1963.
Källor: NHL.com, Legendsofhockey.net, Greatesthockeylegends.com
