Drygt halva serien är spelad, och när jag summerar den första halvan finns det en hel del positiva saker att lyfta – och några sticker ut lite extra.
Först vill jag nämna Love Härenstam. Redan under försäsongen trodde jag att han skulle ta första spaden. Kalla mig synsk, men jag såg något i hans spel som inte alls speglar en 18-åring i målet. Han spelar moget och läser spelet som om han alltid ligger steget före sina motståndare. Vi har inte upplevt samma ungdomliga lugn och kvalitet mellan stolparna sedan Jonas Enroths tid i klubben. Jag tror dessutom att han kommer att göra succé på JVM, vilket lär stärka hans redan starka självförtroende ytterligare.
En annan tydlig ljuspunkt är William Wiås utveckling. Från att ha varit en renodlad Duracell-kanin, med batterier som verkar räcka hur länge som helst, är han numera ett riktigt power pack som även gör mål. Hans framfart lär inte gå obemärkt förbi SHL-klubbarna som söker spelare till en gnuggarkedja. Wiås är en spelare som gör ett utmärkt jobb oavsett vilken roll han tilldelas. Han har dessutom en tydlig förmåga att hitta sina passningar till backarna, som om det vore det mest naturliga i världen. Jag tror att backarna lärt sig att när Wiås har pucken, då kommer passningen upp till blå.
Önskar att fler tog efter Wiås och lärde sig spela efter mönster – även om jag gillar båda varianterna: spelare som bryter mönster och de som konsekvent håller sig till dem. Ishockey får nämligen inte bli för statisk, för då tappar den sitt underhållsvärde.
När jag försöker plocka fram fler positiva saker måste jag tänka efter – det är inte helt lätt att hitta sådant som självklart faller in i kategorin. Visst har vi haft några segrar som varit extra sköna, men de kommer lite för sällan för att känslan ska få riktigt fäste. Däremot finns det en sak som alltid är närvarande: lagets vilja. Den syns oavsett vad det står på tavlan. De tävlar i match efter match, byte efter byte. Det är något som inte alltid speglas i antalet poäng, men som i slutändan kommer att vara betydelsefullt.
När det gäller spelet i detalj har SSK dessutom utvecklats på intressanta sätt. I början av serien var vi seriens sämsta lag i boxplay, men ett av de bättre i powerplay. I dag är situationen den omvända: vi är i toppskiktet i spelet med en man mindre, medan powerplay har varit ett sorgebarn under en längre period. Vi som sett ishockey vet att PP kan vända snabbt, ibland redan under en och samma match. Det gäller bara att fortsätta tro på det och att nöta in mönster – precis som Wiås gjort med sina passningar till backarna.
Och mot Nybro lossnade det med råge. SSK gjorde två av sina tre mål i powerplay, så kanske var det just det som saknades för att utdelningen skulle börja komma.
En annan positiv detalj är att SSK är seriens näst bästa lag på att teka. Många undervärderar tekningens betydelse, men ta powerplay som exempel: förlorar man första teket kan det ta minst 20 sekunder innan man ens är tillbaka i anfallszon. Jag har tidigare varit kritisk mot Zackrisson, men han vinner viktiga tekningar för oss – och några av dem har till och med lett till mål. Undrar om inte Zacke alltid ska spela i fjärdekedjan då pressen att producera poäng släpper lite. Tyckte även han gjorde en stabil insats igår.
Jag har också ifrågasatt backarna och kritiserat dem för att vara lagets svagaste länk. Nu känns det faktiskt som att de tagit till sig kritiken och lyft sig, framför allt Norbe, Laavainen och även Albin Carlson. Självförtroende är en färskvara i ishockey, och ibland krävs det inte mycket för att den negativa pendeln ska slå över till något positivt.
Norbes match mot Östersund var ett lysande exempel på just detta. Förutom hans två mål var han suverän i spelet med puck och trivs uppenbart tillsammans med Roope Laavainen. Mycket av det tror jag beror på att Roope är rätt lik Olli Vainio i sin spelstil, fast mer offensivt lagd. Det är inte konstigt att just dessa två herrar får mest speltid när de sticker ut i ett annars ganska långsamt men stabilt försvar. Norbe är den back som de andra ska ta rygg på – han visar vägen med sitt briljanta spel.
Mot Nybro gjorde även Arell sin bästa match i SSK-tröjan. Han var stark i spelet och bidrog dessutom offensivt. Jag har ofta kritiserat hans spel för att vara för ojämnt och statiskt, men kanske börjar även han hitta det tempo som krävs i den här serien.
I tabellen avancerade SSK till en sjundeplats, bara en poäng från Oskarshamn på sjätte plats. För att klättra ytterligare krävs nästan ett mirakel, då lagen ovanför redan skaffat sig ett rejält försprång. Den realistiska målsättningen är därför att slåss om den sista kvartsfinalplatsen och göra en stark avslutning. Just nu känns inte SSK längre som en bottenkandidat, men vi alla vet hur fort det kan gå i hockey – särskilt i en så jämn tabell. Ett par förluster i rad och plötsligt är laget tolva. Så är verkligheten i årets upplaga av HA.
Nu återstår två matcher innan SSK kan summera läget inför juluppehållet. Först väntar Kalmar på bortaplan, och det känns inte som någon lätt uppgift. Vid förra mötet förlorade vi med 2–1 och var nära en kvittering. Jag räknar inte med att vi ska hämta hem några poäng – men man vet aldrig.
Sista matchen innan uppehållet är hemma mot Modo. Här hoppas jag på mycket folk, även om tajmingen kanske inte är optimal med bara några dagar kvar till jul. Många har redan lagt pengar på både svindyr mat och julklappar. SSK får försöka hitta på någon kampanj för att locka folk till Templet mitt i allt julstök. Eller så är det kanske just dit man ska åka för att få en paus från allt.
Avslutningsvis vill jag önska Er alla en trevlig lucia. SSK-spelarna bjöd på ett lussetåg som fick mig att skratta när jag vaknade i morse. Det verkar finnas en hel del glädje i truppen – och det lovar gott inför fortsättningen.
Läste nyheten om Måns Lindbäck och tycker verkligen synd om Månsa. Han var på gång och lyft sig i match efter match i slutet. Det blev inte en rolig dag trots att man vaknade glad i morse.
