Fransson är långt ifrån en perfekt spelare. Han kan tappa markering i egen zon, ibland lite för enkelt och det finns stunder där han hamnar fel i positionsspelet. Men det som gör honom så spännande är att han ändå sticker ut mer än flera av de backar som skulle vara lagets trygghet. När andra föll igenom var det ofta Fransson som tog tag i saker, drev pucken och försökte skapa något när matcherna stod och vägde.
Det var också han som höjde sig när laget sjönk. Det säger mycket om hans inställning. Han gömde sig inte, han väntade inte på att någon annan skulle lösa problemen utan han tog ansvar själv. Det är en egenskap som inte syns i statistiken, men som märks direkt när man följer laget match efter match.
Även om de sista två månaderna var mer ojämna, så förändrar det inte helheten. Det här kändes som säsongen då något lossnade. Som om vi äntligen fick se det där steget vi gått och hoppats på att han skulle ta i flera säsonger. Att Expressen rapporterat om NHL‑intresse är därför inte konstigt. En ung back som producerar, utvecklas och vågar ta ansvar i ett lag som haft det tufft det sticker ut.
För mig är det glasklart:
Hugo Fransson var HV71:s bästa back den här säsongen.
Inte för att han var felfri utan för att han tog ett kliv som ingen annan.
