Ja, det är absolut bittert att vi hamnar i det här förbannade mörkret, igen. Och jag önskar att jag pratade om årstiden och höstens intågande, men det är ju inte bara det som avses här, även om dessa båda dystra begivenheter som brukligt verkar infalla samtidigt. Det är inte bara i år som vi matchar ankomsten av det anländande höstmörkret med vårt lags senaste matchers resultats och allmänna tillstånd. Ljusterapi inbokad till säsongen 26/27? Lys på mig och de bitarna?
Samtidigt så är det ju inte direkt så att vi inte har en viss erfarenhet av att ligga där vi ligger, genom åren. En annan tänkbart trösterik tanke är att serien i år, vad det verkar, är ojämnare än förut och att bottenlagen blir bottenlag tidigt i år. Vad det nu är för slags tröst. Jag antar att delad olycka är att föredra framför enbart den egna, men sanningen att säga så är den insikten inget som precis värmer själen i den iskyla som råder här nere i SHL:s bottenvalv. Alla Vi med Fjorton poäng – klubben är ju högst ofrivilliga medlemmar och man vill helst inte låtsas om det. Det blir inte roligare om alla i båten sjunker, än om man sakta dalar emot det kalla mörkret på botten, i ensam bräcklig farkost.
På tal om haveri och vrak, HV71, med sina ihopskrapade ynka 10 poäng, är ju ett unikum i sin uselhet, så de räknar jag egentligen inte med i hela det här resonemanget. Det är sist och sämst, år efter år, och det är deras roll och plats och det lär nog vara så för evigt, om inte olyckan är framme och något annat stackars strykgäng får prova på den belägenhet det måste vara att bli ligans slagpåse, dummerjöns, svarte petter, etc. Å andra sidan kanske man ska vakta sina ord. Rätt vad det är så ligger man där själv och blir någon gång i omgång 39 på det klara med vad det är för fyra matcher som spelar någon roll att vinna, den här säsongen. Vi har varit där förut, vi med. Sitt ner i båten, med andra ord. We all float down here.
Nej, vi borde alla göra som vår målvakt för dagen gjorde idag på det matchavgörande målet emot Växjö, ducka och hoppas på det bästa. Tänker framåt, tar en match i taget, fokuserar på prestationen, ser oss i spegeln, går till oss själva, försöker få till goda vanor, vi rör på fötterna, spelar framåtlutade, tror på gruppen, har en bra känsla och sånt där som folk säger när de försöker förklara hur man kan förlora så in i bänken ofta. Som om det gick att förklara, som om någon skulle kunna beskriva orsaken med ord som faktiskt ger en heltäckande bild av vad den senaste förlusten beror på
"Vi gör inte det vi kommit överens om att göra."
- - VarfÖr iNte dÅ?
- " Det är en bra fråga. Visste jag det hade vi inte förlorat, såklart."
- - VAd sKa ni gÖrA nu dÅ?
- " Fortsätta! Ny match på tis/tors/lördag."
Ja, ni vet ju hur det brukar låta. Inte ens Åke Unger, som verkar ha fastnat i någon slags pastisch-parodi på sig själv, med sitt evinnerligt besynnerliga och papegojliknande-tjat om ”vad blir nyckeln” och ”långt till båset i andra” och ”marinerar motståndarna” och ”oj, mål!” efter fem minuter av total tystnad och hela TV4 Plays tittarskara tror karln nu till slut har somnat in för gott, kan få fram något vettigt ur periodpausernas intervjuoffer. Det kanske i och för sig beror på frågorna, som han inte direkt har förberett varje gång, om vi säger så, även om hans spelat ivriga verbala manér vill påskina motsatsen. Älskade Åke, never change.
Poängen är att vi nog inte ska överanalysera, leta svar, söka efter några förpicklade nycklar eller på andra vis vända ut och in på vad det är som gör att det ser ut som det gör. Vi har ju ifrån början knappt ett halvt SHL-lag, när alla ordinarie är på banan och som frånfallet har sett ut på sistone så är det ju liksom inte egentligen att räkna med att det ska bli målvrål, eufori och segersvit när vi liksom inte har för uppgiften adekvata ishockeyspelare att ställa upp med till matchen och vi möter lag som hör till de bättre lagen i Europa, men spelar i SHL.
Redan inför säsongen fanns det en del skepticism ifrån de härjade, medfarna, vindpinade och mest inbitna fansens håll. Ögonbryn höjdes tidigt runt den reslige tyskklingande typen Eisenmenger och var hans värden skulle komma oss bäst till godo. Icingmenger, som elaka tungor har börjat kalla honom, enligt säkra källor ifrån hemmaståplats. Ingen visste vem Seth Barton var, men oj vad vi saknade honom under hans skadefrånvaro. För att nämna några. När vi nu måste vara utan våra etablerade spelare av olika skäl, märker vi att strategin i år var att lasta tungt på finska favoriter och så får det bära eller brista med resten och det har ju hittills då tyvärr just brustit i rätt många fall, om även inte alla, det ska sägas. Livbåtarna var för få och de som fanns var gjorda av överkokt pasta, visade det sig.
Oavsett allt detta så är läget i truppen synnerligen ansträngt, redan här och nu i omgång 14 (13? haltande tabell borde vara olagligt och straffbart) och vi verkar inte antingen (vilja? kunna?) inse det, eller så har vi insett det för länge sedan, men vi får helt enkelt inte tag i folk som vill spela för den röda hökens lag. Inget ont om HockeyEttan, men när vi är där och ”förstärker” inför match så anar nog var och en att det nog inte kommer blir gladhockey, målfest och ”Turning Torso” efter 60 minuter. Det är rätt oroväckande, i vilket fall som, så om vi tycker det känns mörkt just nu så har jag dåliga nyheter.
Så vad ska vi göra då, när allt ser ut att gå emot, när tåget håller på att gå, när det där förfärliga gröna jävla laget samtidigt går som något slags dopat pågatåg, när det studsar emot, när det grinar emot, när Pajen bombar utanför och över på samma gång, när Janne tar en 5+game och sen får fyra matcher för illegal check to the head (can we check Janne’s head, because what the actual fuck, Janne?) och när alla är skadade eller sjuka och truppen fylls av glada amatörer och barmhärtiga samariter ifrån lite varstans?
Det enda vi kan göra är att stå kvar, stå upp och stå stadiga, där vi alltid har stått. I vår tro på att det ordnar sig till slut, i vår gemenskap på plats i arenan, eller i soffan hemma, hamrandes i soffans kuddar med knytnävarna tills hunden skäller för mycket så vi till slut får sluta misshandla sittmöblerna för husfridens skull.
Vi gör det vi alltid har gjort, för vi är vana och vi ger oss aldrig och vi ser ju att laget på isen tänker likadant och gör likadant, så då måste vi ju göra likadant, annars är vi ju förlorade, så enkelt är det ju. Går det åt helvete så går det åt helvete, men det har det faktiskt inte gjort riktigt än.
Och framför allt: Tänk på att i period två är det långt till båset för bortalaget!
