5. Hugo Stuijvers – HK Malmö
När Hugo Stuijvers landade i Malmö fanns det fler frågetecken än svar. Han kom med kroppen av en krigare men blicken av någon som fortfarande letade efter manualen. Ingen visste kändes det som vad man egentligen fick. Han kom med breda axlar, tom blick och ett löfte om att försöka fylla hålet efter Awad och Lagerqvist. Ett hål lika svårt att täppa till som budgetunderskottet i Region Skåne.
Och nej, i början såg det inte ljust ut. Stuijvers rörde sig som om någon hade glömt att uppdatera hans mjukvara. Han var kantig, otajmad – Ett kantigt, ojämnt montage från en era när Paradise Hotel var högkultur och proteinpulver var lösningen på all existentiell kris.
Men sen hände något, kanske bara Malmöeffekten – den där långsamma förvandlingen där trevliga pojkar blir cyniska karaktärer med trasiga knän och elaka blickar. Hugo blev… farlig. Inte på ett highlight-sätt. Mer som en taxichaufför i natten som inte pratar, bara kör. Han började dominera linjen med en brutalitet som känns förbjuden i dagens samhälle där allt ska vara snällt, jämställt och lagom.
Han är en fysisk paradox: både klumpig och elegant, som en Shakespeare-monolog framförd i en betongbunker. Han river, sliter, tar plats – och gör det utan att be om ursäkt. I en tid där halva samhället drömmer om TikTok-samarbeten, är Stuijvers en påminnelse om att handboll fortfarande kan lukta svett, tejp och lite blod.
Han är inte snygghandbollens svar på en nepo baby – han har inte ärvt sin plats, han har tagit den. Med armbågar, svordomar och en blick som säger att han hellre bråkar än ber om ursäkt.
Och nu står han där. En trygghet i ett lag som bytt ansikten snabbare än politiker byter värderingar. Fortsätter han så här kommer Hugo Stuijvers inte spela kvar i Handbollsligan särskilt länge.
4. Andreas Nilsson – Önnereds HK
Att ranka Andreas Nilsson som den fjärde bästa M6:an i ligan kan låta snålt. Jag vet. Men när man ser till helheten – hans insatser i försvarsspelet, hans placeringar, hans roll som vänster 2a – är det svårt att placera honom högre än fjärde plats.
Låt mig vara tydlig: Andreas Nilsson är fortfarande klass, oerhört skicklig, men det finns tre andra spelare som just nu erbjuder något mer, någon liten marginal som avgör. Han är en stabil och helt okej försvarsspelare på 2:an, men inget mer – en pålitlig kugge snarare än en dominator. Framåt däremot, i anfallsspelet, är han fortfarande på absolut toppnivå. Hans avslut håller högsta klass även om procenten har sjunkit något med åren. Det är därför han hamnar här; en spelare som ger allt, alltid närvarande, men som inte längre riktigt kan mäta sig med de allra vassaste i ligan. Han är handbollens motsvarighet till en gammal vinylskiva: lite kantig, ibland skrovlig, men alltid med full kraft när nålen landar rätt.
Nilsson är alltid närvarande i de heta lägena, ständigt ett orosmoment för motståndarna. Även om åren har gnagt lite på snabbheten och reflexerna, så är säkerheten i besluten fortfarande imponerande – som en gammal revolver, sliten men dödlig.
I Andreas Nilsson finns ren, rå handbollsklass. Hans plats på den här listan är självklar. Tre andra gubbar får stå före honom, men han är fundamentet i Önnered den som levererar när det verkligen gäller. Han är spelaren som påminner oss om att skicklighet och rutin fortfarande överträffar bländverk och trendiga hashtags.
3. Anders Christiansen – AMO HK
Amo har en nästan skrämmande förmåga att gräva fram spelare med stark profil-potential. Anders Christiansen på M6 är inget undantag. Lite småful, med den där självsäkra, nästan arroganta danska luften – nästan lite som en realitystjärna som vunnit något obetydelsefullt tv-program men som kan låtsas för sig själv som att det betydde något för den verkliga världen.
Danska M6:or har alltid haft den här kombinationen: lite dryga, lite irriterande, men jäkligt bra. Bech Hansen, Daniel Astrup – namnen klingar fortfarande i ligan, som en varning för oss om att ett litet land sydväst om oss är så jäkla mycket bättre på att fostra M6:or än vad vi själva är. Christiansen är på exakt samma bana. Han är en spelare som kan göra motståndarnas liv till ett helvete, och hans offensiv är stundtals ren konst – bollen hittar alltid dit han vill.
Men låt oss inte låtsas att allt är perfekt. Amo är defensivt svagt, och Christiansen har sin del i det. Hans försvarsspel är… okej. Stabilt, pålitligt, men inte mer. Han är som en bra blended whisky – fortfarande stark och värd respekt, men inte någon som bränner hål i golvet eller imponerar på grannen. Om han kan slipa på defensiven, blir han farlig på riktigt, och det finns inga tvivel om att han då kan klättra på listan och bli en av ligans absolut bästa M6:or.
Just nu är han en offensiv maskin som får motståndarna att svettas mer än en Paradise Hotel-deltagare på avväjning. Han är här för att leverera, med all råhet, med all cynism som bara kan klä en dansk M6:a.
2. Anton Månsson – Ystad IF
Jag har sagt det förut, och jag säger det gärna igen: Anton Månssons betydelse för Ystad de senaste säsongerna går inte att underskatta. I Månsson har laget ett perfekt komplement till Stenmalm i försvaret – som om Batman plötsligt fått en egen Robin som inte bara kan slåss, utan också besitter en förståelse och handbollssmarthet som inte alltid finns hos en linjespelare.
Offensivt är han ett stort fysiskt hot som drar all uppmärksamhet till sig, skapar ytor för 9-metersspelarna och i det egna läget är han både exceptionellt duktig på att fånga svävande bollar och klinisk i sina avslut. Han är som en strategiskt placerad storm i Game of Thrones: man vet aldrig exakt när det slår, men när det gör det är konsekvenserna omedelbara och omöjliga att ignorera.
Men Månsson är inte bara stor och stark. Han är dessutom förvånansvärt snabb för en M6, särskilt i kontringsspelet.
Den dagen han avslutar sin karriär kommer Ystad IF att känna ett tomrum värre än när Netflix tar bort dina favoritserier – och ingen AI, TikTok-dans eller dyra nyförvärv kan fylla det. Månsson är en spelare som inte bara spelar handboll, han gör det med en intensitet som får allt runt honom att leva, svettas och ibland skrika högt av frustration. Anton Månsson och framgång för Ystad IF är synonymt med varandra.
1. William Höghielm – IFK Kristianstad
Det ska sägas – den här listan är subjektiv. Men det finns ingen annan M6:a som jag hellre tittar på än William Höghielm i IFK Kristianstad. Han spelar med en brutalitet och självklarhet som få andra kan uppbåda, både i defensiven där han bryter rytmer och i offensiven där han använder sin låga tyngdpunkt som en naturlag – nästan omöjlig att rubba.
Höghielm är prototypen för vad man vill ha på linjen: Varför man bänkar sig för att se en handbollsmatch. Höghielm har en förmåga att skapa konsekvenser av varje rörelse i sitt spel. Hans fysik, timing och spelintelligens gör honom inte bara effektiv, utan nästan obehagligt svår att möta – Som en amerikansk världsledare mer jesuskomplex som sitter med bästa kort på hand.
Han är inte den mest kompletta spelaren på pappret – ibland kan hans fokus på spetsmoment göra att mindre uppmärksamma detaljer glider förbi. Men hans toppar är så överlägsna att de väger upp allt annat. Det är denna kombination av brutal fysik och handbollsromantik tillsammans med klinisk precision som gör att han för mig står över alla andra M6:or i ligan. William Höghielm är inte bara handboll; han är ett påminnande om vad fysisk dominans och att tillhöra rätt lag vid rätt tillfälle kan göra när de möts på rätt plats vid rätt tid.
