Jag lovade en krönika när Norge tog guldet, och nu sitter jag här. Det var egentligen aldrig en fråga om om det skulle ske – bara när . Efter mer än ett decennium av att följa det här laget vet jag att Norge nästan alltid hittar ett sätt att vinna.
Det är fortfarande fascinerande hur de hanterar generationsskiften. Spelare slutar, nya kommer in, och övergången sker så friktionsfritt att det nästan blir svårt att förstå hur andra landslag kan kämpa så mycket med just den delen. Match efter match visar Norge samma kollektiva stabilitet: trygghet i rollerna, ett ansvarstagande som sällan vacklar, och en fysik som ofta blir avgörande i slutet av turneringar.
Det är också ett lag som underhållningsmässigt ligger på en nivå få andra når. Tempot, besluten, precisionen – ibland känns det som allt går i ett tempo där man knappt hinner blinka. Det är sånt som ger gåshud, även hos den som trodde sig ha sett allt.
Samtidigt finns det tomrum. Stine Bredal Oftedal saknas fortfarande, inte bara spelmässigt utan som ikon och motor. Ändå har laget lyckats fylla hennes plats, och i finalen var det egentligen bara hon som saknades.
Och så har vi Katrine Lunde. 45 år gammal, sista mästerskapet, och ändå en premiär där hon står på 62% i räddningar. Det är siffror som får en att stanna upp. Sju VM-finaler, 21 mästerskapsmedaljer. Med hennes meritlista är det lätt att förstå varför hon lyfts som Norges främsta idrottskvinna – och att kroppen fortfarande håller på den här nivån är ett kapitel i sig.
Silje Solberg saknas den här gången, nybliven mamma och ändå en målvakt som normalt är självklar i världstoppen. Tillsammans bildar de ett målvaktspar som andra nationer i flera år har försökt matcha utan att riktigt lyckas.
I övrigt finns profilerna som sätter sin egen prägel. Stine Skogrand – som jag fortfarande reflexmässigt råkar tänka ”Skogsbrand” varje gång namnet dyker upp – är en av dem. Ett kraftfullt skott, ofta i rätt lägen, och en spelartyp som gör skillnad utan att alltid ta rubrikerna.
Nora Mørk, med sitt knivskarpa assistspel, fortsätter vara en spelmotor som är farlig bara av att kliva in på planen.
Och Henny Reistad – i nuläget turneringens och kanske världens bästa spelare. Punkt.
Norges styrka i år ligger inte bara i toppskiktet utan i bredden. Två fullvärdiga uppställningar att rulla på, spelare som Mørk och Veronica Kristiansen på bänken utan att laget tappar nivå – det säger något om strukturen och kompetensen som byggts upp över lång tid.
I kontringsspelet är de fortfarande bäst i världen. Det är där de gör mest skada, där tempot blir deras vassaste vapen. Det uppställda spelet är inte dåligt, men i jämförelse med deras kontringsmaskin är det den del där man ibland ser en gnutta mänsklighet.
Norge tog guldet. De imponerade. De gjorde det på ett sätt som känns igen, men som fortfarande förtjänar respekt.
Och jag? Jag sitter här, inte förvånad – men ändå lika glad som varje gång de visar varför de är där uppe, år efter år.
