Världsmästerskapet har kommit till Nordamerika.
Världen bjuds in till fotbollens största fest. Eller? Samtidigt spelas turneringen i ett USA där frågor om gränser, migration och tillhörighet präglat debatten. Kvalificerade fotbollsdomare som inte släpps in. Professionella fotbollsspelare som visiteras.
Kanske är det därför det känns passande att just Marocko kliver in på scenen.
Ett landslag byggt på drömmar.
På migration.
På dubbla identiteter.
På spelare som vuxit upp i Amsterdam, Bryssel, Madrid, Paris och Stockholm men som aldrig glömt var deras historia började.
När Atlaslejonen kliver ut mot Brasilien representerar de inte bara Marockos 40 miljoner invånare.
De representerar även miljontals marockaner runt om i världen.
De som lämnat sina hem.
De som byggt nya liv.
De som lärt sina barn att kärleken till Marocko inte mäts i kilometer.
Det är därför Marocko blivit något större än ett fotbollslandslag.
Det har blivit en berättelse om tillhörighet.
Om att kunna vara en del av flera världar samtidigt.
Om att aldrig behöva välja mellan sina rötter och sin framtid.
Och kanske är det just därför som VM 2026 känns annorlunda.
För fyra år sedan kom Marocko till Qatar som en outsider.
Idag kommer man som en utmanare.
Mohamed Ouahbis revolution
När Mohamed Ouahbi tog över landslaget efter Walid Regragui höjdes många ögonbryn.
Hur ersätter man tränaren som tog Afrika till sin första VM-semifinal?
Svaret blev enkelt.
Man bygger vidare.
Men man bygger också nytt.
Ouahbi är inte bara en förbundskapten.
Han är symbolen för nästa generation marockansk fotboll.
Född och uppvuxen i Schaerbeek i Bryssel – en stadsdel ofta kallad “Lilla Marocko” – som son till marockanska gästarbetare från Nador, bär han själv hela den historia som landslaget idag vilar på.
Precis som många av sina spelare växte han upp mellan två världar.
Mellan Belgien och Marocko.
Mellan framtid och rötter.
Mellan identitet och tillhörighet.
Och kanske är det just därför han förstår detta landslag bättre än någon annan.
Han är inte bara deras tränare.
Han är deras spegel.
Under 2025 ledde han Marockos U20-landslag till ett historiskt VM-guld i Chile, där laget slog några av världens största fotbollsnationer på vägen till titeln. Det blev ett tydligt bevis på att något större håller på att byggas i marockansk fotboll.
Nu är samma arkitekt ansvarig för A-landslaget.
Och framtiden är redan här.
Framtiden är redan här
Marocko kommer till VM 2026 med en av turneringens yngsta och mest spännande trupper.
Men det är inte bara ålder som definierar laget.
Det är balans.
Erfarenhet möter framtid.
Bounou.
Hakimi.
Mazraoui.
Amrabat.
Spelarna som bar Marocko till historiska höjder i Qatar.
Samtidigt knackar en ny generation på dörren – formad av U20-guldet och en uppväxt där Marocko inte längre är en outsider, utan en nation som förväntas vinna.
Den mentala barriären är borta.
Glastaket är spräckt.
Marockansk fotboll har förändrats i grunden.
Brasilien väntar
Premiären kunde knappast bli större.
Brasilien.
Fem VM-guld.
Fotbollens mest ikoniska nation.
Vinícius Júnior.
Raphinha.
En offensiv som kan avgöra matcher på egen hand.
Men samtidigt är känslan inte längre att avståndet är omöjligt.
Marocko kommer inte längre till stora matcher för att överleva.
De kommer för att tävla.
För att utmana.
För att vinna.
Det är kanske den största förändringen av alla.
Inte taktiken.
Inte spelarna.
Utan tron.
Mer än en match
Matchen mot Brasilien handlar om tre poäng.
Men också om något mycket större.
Om ett lands fotbollsresa.
Om akademierna som växer.
Om ungdomslandslagen som vinner.
Om generationen som såg U20-VM och började tro att allt är möjligt.
Om barnen i Casablanca, Rabat, Tanger, Agadir, Nador och Marrakesh som idag växer upp med helt andra referenser än tidigare generationer.
De drömmer inte längre om att kvalificera sig.
De drömmer om att vinna.
Och kanske är det där den verkliga förändringen ligger.
Inte i resultaten.
Utan i mentaliteten.
VM 2026 börjar mot Brasilien.
Men Marockos resa handlar inte om en match.
Den handlar inte ens om en turnering.
Den handlar om stolthet.
Om kamp.
Om framtidstro.
Och om en generation som inte längre ser världen som något avlägset.
Utan som sin egen arena.
Och oavsett vad som händer mot Brasilien kommer Atlaslejonen att kliva ut på planen med samma budskap som alltid:
Vi är här.
Vi hör hemma här.
Och vår historia har bara börjat.
Dima Dima Maghreb!
