När jag skrev min första text här på Svenska Fans försökte jag sätta ord på en ganska ovan känsla: att något som länge känts osannolikt plötsligt höll på att bli vardag. Att en GAIS-spelare spelar fram till målet som skickar Sverige till VM hade fram tills ganska nyligen känts som en rätt absurd tanke. Nu är det Gustav Lundgren som gör det – och det är ett sådant ögonblick som framkallar ett rent urvrål av glädje! Inte bara för målet i sig, utan för vad det säger om var GAIS faktiskt befinner sig idag.
Jag är inte heller så säker på att man ställer om den självbilden i första taget.
Bara några månader in på året har GAIS redan hunnit spela en semifinal i Svenska Cupen. Där tog det visserligen stopp. Det blev en ganska tydlig 3-0-förlust mot Axel Norén och hans Mjällby. På ett sätt var det en ganska nyttig påminnelse om att det fortfarande finns nivåer kvar att nå. På ett annat sätt säger det något om hur mycket perspektiven faktiskt har förändrats. Att åka ur mot de regerande svenska mästarna känns trots allt annorlunda än när tidigare säsonger har tagit slut borta mot Torns IF innan man ens hunnit inse att cupspelet hade börjat.
Vissa saker sitter ganska djupt när man har följt ett lag under en längre tid. Man vänjer sig vid ett visst sätt att tänka. Man vänjer sig vid att gardera sig lite känslomässigt, att inte riktigt ta ut något i förskott. Inte för att man vill vara negativ, utan för att erfarenheten har lärt en att saker kan förändras ganska snabbt i fotboll. Lite som att jag, som göteborgare, tar med mig paraply trots att prognosen lovar sol – jag litar inte riktigt på att det faktiskt kommer att hålla i sig.
Den inställningen försvinner inte bara för att resultaten gör det – jag slutar inte ta med paraply bara för att solen råkar titta fram.
Men det går heller inte att bortse från att något faktiskt har hänt. GAIS går nu in i ännu en allsvensk premiär där diskussionerna inte längre bara handlar om att undvika problem, utan om hur laget ska fortsätta utvecklas. Kontinuiteten har blivit tydligare, både i spelet och i hur klubben arbetar. Det som under de första säsongerna med Fidde Holmberg kändes som en positiv överraskning börjar mer och mer likna en riktning. Det märks också i hur GAIS pratas om inför säsongen av utomstående. Inte längre som ett lag som mest hoppas hänga kvar, utan som ett lag som förväntas vara med och slåss i toppen.
Det betyder inte att allt plötsligt är givet. Allsvenskan är jämn, marginalerna små och verkligheten tenderar alltid att hinna ikapp lag som slutar göra rätt saker. Samtidigt känns det inte längre som att allt hänger på att exakt allt ska klaffa bara för att man ska ha en rimlig chans. Det i sig är ganska nytt.
Tittar man på truppen finns det fortfarande mycket av det som tagit laget hit. Inte nödvändigtvis i enskilda namn (undantag Gurra Lundgren), utan i hur laget verkar byggas. Spelare som passar in i ett sätt att spela snarare än spelare som ska förändra allt på egen hand. Det är kanske inte det mest spektakulära sättet att bygga ett lag, men det har funkat för GAIS.
Samma sak gäller vid sidan av planen. Den mest betydelsefulla värvningen den här våren var inte Max Andersson från Norrby eller Henry Sletsjöe från Rosenborg – utan att Fidde Holmberg förlängde sitt kontrakt till 2029! Två raka uppflyttningar som följdes upp av en sjätteplats och sedan en tredjeplats som innebär att GAIS får spela på kontinenten nu i sommar. Det är svårt att argumentera mot den utvecklingen. I en klubb där mycket tidigare har handlat om att börja om har Fidde istället gjort kontinuitet till något konkret.
Och kanske är det just hållbarheten som gör att den här säsongen känns annorlunda.
Tidigare har en premiär mest känts som starten på ännu ett försök att skapa stabilitet. Nu känns den mer som nästa kapitel i något som redan har fått fäste. Inte som en garanti för framgång, men som ett tecken på att klubben inte längre definieras av att nu börjar vi om på nytt. Det förändrar också vilka frågor man ställer som supporter inför säsongen.
Vad är egentligen rimligt att hoppas på nu? Vad räknas som ett steg framåt? Hur länge kan man fortsätta se utvecklingen som en bonus innan den börjar betraktas som normal?
Det är nog i de där frågorna jag fortfarande inte riktigt har landat.
För även om mycket ser annorlunda ut idag finns reflexerna kvar. Jag är fortfarande lite beredd på att verkligheten ska påminna en om att inget varar för evigt. Samtidigt finns det något ganska befriande i att inte längre behöva tänka så inför varje match. Kanske är det just där många befinner sig just nu, någonstans mellan vana och omställning. Mellan att inte vilja jinxa något och att faktiskt börja acceptera att GAIS inte bara råkar vara här. Att laget har tagit sig till en position där nästa steg inte längre handlar om att överraska, utan om att fortsätta göra rätt saker tillräckligt länge för att det inte ska kännas som en tillfällighet.
Det finns något ganska talande i att det är en GAIS-spelare som spelar fram till målet som tar Sverige till VM! Gustav Lundgrens framspelning mot Polen väcker en självklar glädje – men också en tanke om hur långt klubben faktiskt har tagit sig på relativt kort tid.
Tippning inför premiären mot Djurgården
2-1 till GAIS
