Det blev totalt 24 mål när Superettans andra omgång spelades färdigt – och som vanligt gott om berättelser att bära med sig vidare. Vi fick bland annat bevittna ett sent avgörande på Landskrona IP, en historisk hemmaseger för Nordic United, fyra mål på Jernvallen och sju i Borlänge. Mitt i allt det där fanns spelarna som satte tydligast avtryck. Här är spelarna som tog sig in i vår elva.
Theo Krantz, IFK Norrköping
Ju längre matchen gick på Skarsjövallen, desto mer kändes det som att Ljungskile bara skulle nöta in den där kvitteringen. Theo Krantz vägrade gå med på det. Det här var en sån match där bollen kom tillbaka hela tiden. Hörna på hörna, inspel, andrabollar, nya avslut. Ljungskile sköt 25 gånger, träffade mål sju gånger och fyllde Norrköpings straffområde gång på gång. Då räcker det inte att målvakten gör någon enstaka räddning. Han måste stå kvar i allt stök, läsa nästa boll och vinna nästa moment. Det gjorde Krantz.
Och det märktes också ute på planen att han började krypa in i huvudet på dem. Framför allt på Shears. Första gången kanske man bara tänker “nästa sitter”, men när Krantz fortsätter dyka upp, när han tar den där också, då börjar avsluten förändras. Det blir en extra blick, en extra tanke, en liten tvekan. Den känslan spred sig. Ljungskile hade trycket, publiken, hörnorna och alla de där sekvenserna som brukar sluta med mål på en sån här arena. Ändå stod det fortfarande 0–1.
Det säger allt om hans match. Sju räddningar, tre på skott inne i boxen, och det dessutom i en match där Norrköping aldrig riktigt gav honom lugn framför sig. Visst, han hade ett misstag som ledde till skott. Men det bet aldrig på honom. Han stod kvar, tog nästa boll och sen nästa igen. Det här var ingen nolla som bara följde med hem på bussen. Det här var Theo Krantz som tog den med sig från Vallen.
Tim Stålheden, Falkenbergs FF
Tim gjorde inte bara en tung mittbacksmatch. Han spelade den också på ett sätt som höll Falkenberg kvar i matchen när Landskrona började få fart på riktigt. För BoIS hot kom inte bara på ett sätt. De hade folk centralt, de kunde fylla på från sidorna och framför allt började de få fast Falkenberg i längre sekvenser efter paus. Alvarez Perez, Max’Med och Capotondi gav dem spel i mellanrummen, samtidigt som de kunde trycka fram folk på kanterna och få in bollar mot boxen. Det var inte bara ett lag som anföll mycket. Det var ett lag som fick matchen att spelas närmare Falkenbergs mål.
Därför blir Stålhedens rörelse viktig att nämna. Han stod inte bara lågt och slog undan bollar. Han klev upp, tog meter, följde med spelet och vågade lämna sin position när det behövdes. Det syns också i hur han rörde sig, inte bara inne i eget straffområde utan också högre upp i den högra korridoren och i ytan framför backlinjen. När Landskrona försökte bygga vidare på sitt tryck var han ofta först dit för att stoppa nästa fas innan den blev ännu farligare.
Det är där hans match växer. Nio rensningar, två brytningar, två blockerade skott och åtta återvinningar är starka siffror, men i den här matchen säger de ännu mer eftersom de kom i en period där Landskrona verkligen tryckte på. De fyllde på, höll liv i anfallen och försökte dra isär Falkenberg, men Stålheden tog hand om mycket av det innan det hann bita fullt ut.
Och så får han sista ordet själv. När det mesta lutar mot kryss dyker lagkaptenen upp i 89:e minuten och dunkar in 2–1. Då har han redan lagt en hel halvlek på att stå emot ett Landskrona som växt in i matchen. Det är därför hans insats fastnar. Inte bara för målet, utan för att han först bar ett försvar som hade mycket att hantera och sedan avgjorde allt själv.
Hugo Andersson , IFK Värnamo
Hugo stod för en övertygande insats när IFK Värnamo studsade tillbaka efter 0–6-smällen mot Norrköping och besegrade GIF Sundsvall med 3–0. Bara lagets sätt att resa sig, ta sig samman och visa en helt annan stabilitet var ett styrkebesked i sig, och Andersson var en tydlig del av det svaret. Han nickade in 1–0 på en hörna redan i den 12:e minuten och satte tidigt tonen i en match där Värnamo hade klart bättre kontroll.
I sitt rörelsemönster som den högra mittback såg han trygg och disciplinerad ut, med ett positionsspel som höll ihop backlinjen, en förmåga att kliva rätt i duellerna och ett lugn i hur han flyttade fram för att möta bollhållare eller täcka ytor bakom medspelarna. Med 52 lyckade passningar och 83 procents träffsäkerhet bidrog han till lugn och trygghet med bollen, samtidigt som 14 återvunna bollar och 5 brytningar visar hur viktig han var i det defensiva arbetet.
Tillsammans med backlinjen såg han också till att begränsa Sundsvall till ett minimalt hot framåt, där det enda egentliga farliga läget kom när Suwaibou Kebbeh tog sig till avslut efter att Douglas Bergqvist inte lyckades få undan situationen, men där målvakten var med på noterna.
Sammantaget var det en stark, mogen och reaktionskraftig insats av Andersson i en match där både prestationen och sättet Värnamo svarade efter förra omgångens tunga nederlag vägde tungt.
Emanuel Swedi, Nordic United IK
Emanuel Swedi såg ut som en högerback som hade bestämt sig tidigt: här tänker vi inte bara stå och ta emot Helsingborg. Det var den känslan han gav. Så fort Nordic vann boll fanns han där ute på sin kant, spelbar direkt, redo att ta meter eller sätta nästa passning framåt. Och när matchen väl började öppna sig var han en av dem som såg till att den inte blev spelad på HIF:s villkor.
Det syns rätt tydligt på hur han rörde sig också. Han höll sin högerkant, men inte på ett försiktigt sätt. Han fyllde på, tog sig högt, dök upp nere mot kortlinjen och gav Nordic en riktig utsida att spela på. Samtidigt tappade han inte bort försvarsjobbet. Det är det som gör matchen stark. Han var inte bara en back som följde med ibland, han var en del av varför Nordic kunde stå emot trycket och ändå hota åt andra hållet.
Och just där blir assisten viktig. För Nordic vann inte den här matchen genom att bara överleva. De vann genom att såra Helsingborg när lägena kom. Swedi med en assist från högerbacksplats i en sån här match väger tungt, särskilt när det kommer i en historisk seger, klubbens första någonsin i Superettan. Det är klart att blickarna hamnar på Grönborg och målen, men sådana här matcher vinns också av spelare som fyller på rätt, tajmar sina aktioner och ger laget fart från kanten.
Siffrorna stöttar det man såg utan att ta över. 23 av 29 passningar, 79 procent träff, sex återvinningar, två brytningar, två rensningar och inte dribblad förbi en enda gång. Det är en högerback som både höll ihop sin sida och gav laget något framåt. Lägg till två skott och att han själv dök upp i bra lägen, så ser man att han inte bara låg lågt och städade.
Det är därför Swedi fastnar i den här matchen. Han gav Nordic balans på en kant där Helsingborg ville trycka, men han gav dem också mod att fortsätta spela framåt. I en match som blev historisk för klubben var han en av spelarna som gjorde att den inte bara blev minnesvärd på resultattavlan, utan också ute på planen.
Issaka “Baba” Seidu, Ljungskile SK
Det började nästan direkt: Baba Seidu fick bollen ute till vänster, tryckte den förbi sin gubbe och satte fart på hela Skarsjövallen. Där någonstans satt tonen för hans match. Ljungskile förlorade med 0–1, men om man stod vid sidlinjen och såg matchen var det svårt att komma ifrån känslan att det mesta av hemmalagets liv gick genom honom.
Han var vänsterback på pappret, men i spelet blev han mycket mer än så. Norrköping stod ganska kompakt med folk centralt, och då blev Baba Ljungskiles sätt att dra isär matchen. Han tog sin kant högt, han drev upp bollen själv, han gick på utsidan, han vek in när ytan öppnade sig och han fyllde på igen när spelet vände tillbaka. Det var inte en sån där ytterbacksmatch där man följer med lite då och då. Det här var en spelare som bar en hel sida.
Och det märktes i allt som hände. Det var Baba som drev fram frisparkar. Det var Baba som tog sig in i straffområdet och fick hela hemmalaget att ropa på straff. Det var Baba som hittade Shears i djupled i andra halvlek när Ljungskile verkligen började trycka ner Norrköping. När publiken kände att “nu händer det något”, då var han nästan alltid nära bollen.
Siffrorna bekräftar mest det ögat redan såg. 92 bollkontakter från en vänsterback är enormt. 16 återvinningar visar hur ofta han vann tillbaka spelet. 35 markdueller, varav 15 vunna, säger hur mycket kamp det var i hans match. Han blev dessutom fälld sex gånger, slog två nyckelpassningar och försökte driva igenom sin kant hela vägen in i slutet. Det är en arbetsmängd och ett ansvar som sticker ut.
Det är därför han går att lyfta trots förlusten. Inte för att han gjorde mål eller assist, utan för att han faktiskt gav Ljungskile ett övertag i matchen. LSK förlorade inte för att Baba inte fick träff på sin sida. De förlorade för att de inte tog vara på allt han satte i rullning. Det är en viktig skillnad. Och just därför håller den här insatsen långt mer än vad resultatraden först säger.
Hampus Söderström, Örebro SK
Det här var ingen match för finlir, och just därför blev Hampus Söderström så viktig. På en tung gräsmatta, i ett tempo som hackade och i en match där mycket handlade om att vinna sin yta innan man ens kunde tänka på nästa passning, var han Örebros tryggaste punkt. Han höll ihop mitten, han tog jobbet och han såg till att Öster aldrig riktigt fick den där farten genom centrala ytor som de ville åt.
Det som var bra med hans match var att han inte spelade den på ett sätt som drog ögonen till sig hela tiden. Han bara dök upp där han behövdes. Framför backlinjen när Öster försökte gå igenom, lite åt sidan när ytor behövde stängas, och sedan tillbaka in centralt igen. Tittar man på hur han rörde sig ser man att han inte stod och vaktade en fläck. Han täckte ett helt område. Det var där ÖSK:s poäng började.
Och han gjorde det inte bara med huvudet, utan med benen också. 11 återvinningar, 14 markdueller, tre av tre i luften och 27 av 32 passningar är starka siffror i en sån här match. Lägg till att han sprang 11,83 kilometer, mest av alla i Örebro, så ser man också hur mycket slit det låg bakom. Det här var inte en mittfältare som gled med. Det här var en mittfältare som bar mycket av det tunga jobbet.
Det fina är att han nästan blev matchvinnare också. Där på stopptid, när nicken kommer, är det nära att hela hans kväll får den där sista extra glansen. Nu blev det inte så. Men det behövs nästan inte heller.
För ska man förklara varför ÖSK åker hem med poäng från Växjö så måste man börja här. Med Söderström i mitten. Med hans sätt att täppa till, vinna tillbaka och hålla laget samlat när matchen hela tiden hotade att bli ful, ryckig och svårspelad.
Ryan Nelson, IFK Norrköping
Ryan Nelson gjorde inte mycket i den här matchen. Han gjorde bara det som skilde lagen åt. Det är just därför han ska lyftas. För Norrköping var inte bättre över 90 minuter. De blev stundtals nedtryckta, fick försvara lågt och såg Ljungskile rada upp chanser, hörnor och tryck. Men när deras läge kom, då klev Nelson fram och satte dit det.
Och det var ju precis där matchen sprack. Ljungskile hade haft perioder där de tryckte på, särskilt via sin vänstersida, men Norrköping behövde egentligen bara en riktig träff. När Prica vinner duellen och bollen dimper ner, då tvekar inte Nelson. Han tar emot ögonblicket direkt och sätter halvvolleyn vid bortre. Ett skott, ett skott på mål, ett mål. xG på 0,07. Det säger allt om skärpan i avslutet. Det var inget gratisläge som bara skulle petas in. Det skulle fortfarande göras.
Det som också stack ut var hur han rörde sig. Han stod inte fast centralt och väntade på service, utan gled ofta ut åt mot ytor som behövdes, sökte ytan mellan Ljungskiles mittback och ytterback och gav Norrköping en väg fram när de väl vann boll. Mycket av jobbet log dock i den högra offensiva korridoren snarare än rakt framför mål. Därifrån kunde han både hota i djupled och komma rättvänd in i nästa aktion.
Det är det som väger så tungt här. Inte att han var inblandad i allt, för det var han inte. Han var skillnaden. I en match där Ljungskile hade 25 skott mot Norrköpings 8, där Theo Krantz fick jobba hårt och där hemmalaget egentligen gav sig själva tillräckligt för att få något med sig, stod Nelson för den aktion som faktiskt betydde något mest av allt.
Sen ska man inte glömma att han också slet i det smutsiga spelet. 45 bollkontakter, 12 markdueller, tre brytningar, tre rensningar och fem återvinningar visar att han inte bara gled omkring och väntade på sin chans. Han fick jobba i en match där Norrköping inte hade mycket lugn med bollen. Men det är klart att allt landar i den där sekunden i den 26:e minuten. När matchen ropade efter kvalitet var det han som hade den.
Teo Grönborg, Nordic United IK
Det hade varit lätt att vika ner sig där i min 78. HIF hade precis fått 1–1 genom Ervin Gigovics vansinnesträff, ett sånt där mål man mycket väl kan sitta och kalla årets mål när serien ska summeras i höst. Matchen höll på att tippa över. Helsingborg kände det, Nordic kände det, alla på arenan kände det. Men Teo Grönborg kände något annat. Han fortsatte bara gå.
Det är därför hans match biter. Han hade redan varit inne i det innan. Assist till 1–0. Ett läge i första halvlek som gick ut. Sen ribbträffen i 83:e, en sån där sekvens där man nästan tror att matchen redan är skriven åt fel håll. Men Grönborg högg blixt snabbt i boxen, på sin egna retur och tryckte in 2–1. Det är starkt på riktigt. Inte bara för att han gör mål, utan för att han gör det precis när matchen håller på att glida över till Helsingborg.
Och tittar man på hur han rörde sig förstår man varför han blev jobbig för HIF hela eftermiddagen. Han stod inte fast och väntade centralt. Han kom in från sidan, gled in i ytorna bakom Helsingborgs mittfält och dök upp i boxen när spelet väl öppnade sig. Ibland låg han lite djupare för att bli spelbar, ibland tog han nästa löpning direkt. Det gjorde att HIF aldrig riktigt fick låsa honom, trots att de hade mer boll.
Siffrorna ligger fint under allt det där. Ett mål, en assist, tre skott, en ribbträff, 0,76 i xG och 0,26 i xA. Och dessutom 12 961 löpmeter, näst mest i hela Nordic. Det passar hans match, för han var inte bara skarp nära mål. Han tog sig dit om och om igen.
Det här var inte bara en bra match av Grönborg. Det här var en av de stora kvällarna i klubbens historia. Nordic tog sin första seger någonsin i Superettan, och Teo Grönborg stod mitt i den när det avgjordes.
Gustav Nordh, IK Brage
När Brage väl började vaknade efter 0-3 i baken var det Gustav Nordh som drog upp dem ur hålet. Först kändes han som den där spelaren som hela tiden var nära utan att få full träff på matchen. Ett avslut efter eget genombrott, ett skott som vobblade över, ännu ett läge som räddades. Men han försvann aldrig ur bilden. Tvärtom. Ju mer Brage åt sig in i matchen, desto mer kändes det som att allt gick genom honom.
Det var det som stack ut. Han stod inte bara högst upp och väntade. Han kom ner, tog emot, vred spelet vidare och satte sedan fart igen mot nästa yta. Tittar man på hur han rörde sig ser man det tydligt: han jobbade mycket i vänster halvrum och ute på kanten, men dök sedan in centralt i boxen när lägena kom. Oddevold låg rätt kompakt i sin struktur, men Nordh hittade ändå vägar runt deras mittfält och in bakom deras första press. Han gjorde sig spelbar hela tiden och gav Brage ett nav i jakten på upphämtningen.
Och det var inte bara rörelse för rörelsens skull. Han låg bakom mycket av det som fick matchen att vända. Först assisten till Lundins 1–3, sedan fortsatte han hota. I andra halvlek började han få ännu mer grepp om ytorna, och när kvitteringen kom var det typiskt för hans match: fart från djupet, rätt tajming, in i straffområdet, mål. Det såg ut som en spelare som kände att Oddevold började backa och bara körde rakt in i det.
Siffrorna hjälper honom också. Ett mål, en assist, tre nyckelpassningar, sex skott, 73 bollkontakter och 36 av 46 passningar är tungt för en offensiv spelare i en så svängig match. Att han dessutom slog åtta krossbollar säger en del om hur mycket han försökte öppna spelet, inte bara avsluta det.
Det är därför hans match fastnar trots att Brage till slut förlorar. De hämtade sig från 0–3 till 3–3, och Nordh var mitt i nästan allt som gav dem självförtroende . När Brage reste sig, var det han som bar mycket av det.
Albin Andersson, Falkenbergs FF
Albin Andersson var en stor anledning till att Falkenberg fick med sig matchen dit de ville. När det blev kamp, dueller och mycket spel på andraboll var han hela tiden där som en punkt att sätta upp det på. Först spelar han fram Borgström till 1–0. Sen, när det mesta pekar mot kryss, är det hans skarv som leder fram till Stalhedens 2–1. Bara där har du två aktioner som väger tungt i en bortamatch.
Det som gör hans insats stark är att den passar precis det matchen blev. Landskrona tryckte upp laget mer och mer, och då behövde Falkenberg någon som kunde ta emot, vinna sin duell och ge laget några sekunder att flytta upp. Där var Albin viktig hela vägen. 17 vunna markdueller och 5 av 6 i luften är väldigt starka siffror för en forward, och det syntes också ute på planen. Han gav aldrig Landskrona en lugn eftermiddag.
Sen gjorde han också ett rejält jobb hemåt. Framför allt ner mot vänsterkanten hjälpte han till flera gånger när Landskrona försökte få fart där. Det gjorde att hans match inte bara blev viktig framåt, utan också i hur Falkenberg tog sig igenom de perioder när trycket kom mot dem. Och vill man verkligen förstå hur mycket slit han la ner räcker det att titta på löpdistansen: 11,25 kilometer. Det är fjärde mest av alla på planen, I Falkenberg var det bara innermittfältaren Melker Nilsson som sprang mer. Det säger rätt mycket om hur mycket arbete han stoppade in i sin match.
Det är därför hans insats imponerar. Han gjorde inget mål själv, men han låg bakom båda som gav tre poäng, och han gjorde grovjobbet däremellan. Det är en sån forwardmatch som betyder mer än vad målkolumnen visar.
Christian Wagner, Sandvikens IF
Varberg kom till Jernvallen och gjorde det trångt i ytorna där en nia helst vill operera och leka i. Christian Wagner lät sig inte skrämmas för det. Han stod inte kvar och brottades på samma punkt hela tiden, utan vågade lämna sin position, dra med sig en markering och leta nästa yta. Ibland gled han ut åt vänster, ibland tog han några steg bort från mittbackarna för att sedan dyka upp igen när luckan kom. Det gjorde att Sandvikens anfall fick nytt liv hela tiden i stället för att bara fastna framför Varbergs block.
Det är därför hans prestation känns så produktiv . Två mål, fem avslut och 1,69 i xG på 74 minuter är starkt, men det var sättet han kom till det på som gjorde avtryck. Först sätter han straffen. Sen, direkt efter paus när Sandviken behöver ett svar, kommer 2–2. Men mellan de situationerna gav han också laget en väg fram. Han kunde glida ut, kombinera och öppna nästa väg in i boxen i stället för att bara vänta på ett inspel. Där syntes det att han läste matchen bra.
Och där ligger hela motiveringen varför han är med o denna elvan. Sandviken hade 62 procent av bollen och skapade klart mer än Varberg, men någon måste fortfarande ge allt det där spelet en spets. Wagner gjorde det. Han såg ut som anfallaren som snabbast förstod var nästa öppning skulle komma, och han var inte rädd för att själv flytta på försvararna för att skapa den. Att han dessutom är ny för säsongen i Sandviken och redan ser så här anpassad ut säger också en del. De här två målen skickar upp honom i delad skytteligaledning, och totalt står han nu på tre mål. Där får man också säga att sportchefen Peter Svensson återigen visar att han har ett öga för scouting.
Omgångens tränare: Steven Younan, Nordic United IK
Det här var inte bara en nykomling som fick träff på dagen. Det här var en tränare som satte en matchplan som verkligen tog tag i Helsingborg där de var som mest sårbara.
Nordic ställde upp i sin 3-4-3 , och det märktes tidigt att tanken inte var att tävla med HIF om långa perioder av boll. I stället handlade mycket om att göra planen smal för Helsingborg centralt, låta dem ha bollen i vissa ytor och sedan hugga när spelet blev stressat eller när deras backlinje blev för rak. Där var Younan helt rätt ute. HIF hade mer boll, men de såg sällan bekväma ut i sina beslut.
Det taktiska som stack ut mest var hur Nordic fick träff på sina wingbacks och sina halvrum . När Emanuel Swedi och de andra ytterspelarna fyllde på kom de inte bara högt, de kom rätt. Samtidigt tog Teo Grönborg och de offensiva spelarna löpningar in i fickorna bakom HIF:s mittfält. Det gjorde att Helsingborgs fyrbackslinje aldrig riktigt fick ett lugnt riktmärke att jobba mot. Nordic hotade inte hela tiden, men när de väl gick framåt såg det ut att finnas en tydlig idé om var de skulle såra dem.
Sen kommer det kanske viktigaste: reaktionen efter 1–1. Där brukar nykomlingar bli små. Här blev Nordic större. Och det är också taktik, inte bara känsla. De fortsatte inte jaga blint, utan höll fast vid sin struktur och tog vara på att HIF blev längre i laget när de började gå för mycket framåt. Helsingborg blev utdraget och började skapa egna problem i jakten på mer. Det är precis den typen av matchbild en tränare vill locka fram.
Bytena satt också in i matchens rytm. När Aphrem och Söderberg kom in fick Nordic ny energi precis när Helsingborg försökte återta greppet. Det gav hemmalaget nya ben i de avgörande ytorna och gjorde att trycket inte dog ut efter kvitteringen. Kort efter det kom 2–1 och sedan 3–1. Det var inget slumpmässigt ras från HIF:s sida, utan också resultatet av att Nordic fyllde på med rätt profiler vid rätt tid.
Och ovanpå allt det där finns förstås sammanhanget. Det här var klubbens första seger någonsin i Superettan. Att då slå Helsingborg, och göra det genom att vara så pass tydlig i sin idé, gör att det här inte bara var en stor seger. Det var en tränarseger.
Därför är Steven Younan omgångens tränare. Inte bara för resultatet, utan för att hans lag såg ut att förstå matchen bättre än HIF.
Skriv gärna i kommentarerna om vi rätt eller fel? Saknas någon spelare? Vem tycker du ska in i elvan?
