Inför derbyt på söndag finns det två orosmoment att ta i beaktning. Dels det faktumet att Hammarby är mil framför AIK på flera olika sätt och med stor sannolikhet kommer spela brallorna av de svartgula. Men för egen del kommer söndagens match även kräva en dos undercover-arbete.
Jag bor sedan ett år tillbaka på Södermalm, med allt vad det innebär. Hammarbyklistermärken syns så fort jag öppnar porten, Nacka Skoglunds staty passeras så gott som varje dag. När jag skulle köpa en glödlampa på Clas Ohlsson i våras behövde jag tränga mig igenom det grönvita folkhavet som i samlad trupp marcherade till hemmapremiären på andra sidan Skanstullsbron.
I en stad som Stockholm, där de tre stora lagen har tydliga geografiska hemvister, blir det ofrånkomligen så att stadsdelar blir mer eller mindre synonyma med sina respektive klubbar. Det finns ett värde i att AIK mot Hammarby är en match mellan de norra och södra förorterna, eller att Hammarby mot Djurgården blir slaget mellan arbetarna på Södermalm och societeten på Östermalm.
Fotbollsklubbar är i grunden produkter av sina lokalsamhällen. Vissa är till och med mer förknippade med sina stadsdelar än med staden i stort. Olympiacos identifierar sig mer med Pireus än med resten av Athen, där Panathinaikos och AEK håller till. Supportarna till argentinska San Lorenzo drömmer forfarande om att bygga en arena i hemmastadsdelen Boedo i centrala Buenos Aires, fyrtiofem år efter att militärjuntan tvingade bort klubben från deras gamla hemmaborg. Tottenhams rivalitet med Arsenal hade inte varit en grej om inte the Gunners flyttat till Londons norra delar för över hundra år sedan.
Idag är många av världens största fotbollsklubbar mer upptagna med att öka sitt internationella varumärke än att hålla kontakten med sina lokalsamhällen. Därför finns det någonting fint i att Stockholmsklubbarna har tydliga band till sina olika stadsdelar. Men det medför såklart att man riskerar att utveckla ett utanförskaps-komplex om man går emot den logiken, likt hur undertecknad har gjort.
Ibland hör jag från vissa, i huvudsak äldre, AIK:are att Södermalm egentligen är en svartgul stadsdel. Den teorin vilar dock på en ganska skör grund. Som att Nacka Skoglund egentligen borde förknippas med AIK eftersom han spelade några matcher för klubben (och vann ett cup-guld) 1950. Eller att det på deras tid minsann fanns hur många gnagare som helst på Södermalm - vilket antagligen kan förklaras med att fotbollen i stort hade mindre publik och att AIK och Hammarby under stora delar av sina respektive historier spelat på vitt skilda nivåer. Framgång föder trots allt supporterskap.
Min egen slutsats, efter att ha känt på livet i den grönvita stadsdelen, är att det på ett personligt plan inte spelar någon roll vart någonstans jag råkar bo. Jag hade föreställt mig att det skulle innebära alienation och ensamhet, ingenting sådant har införlivat sig.
Det är snarare någonting kittlande i att vara en tydlig minoritet. Att vara hammarbyaren på söder är det lättaste som finns. Att vara gnagare på söder är däremot ett ställningstagande. Vi kanske inte syns ofta, men vi finns.
Södergnagare - förena eder!
