För en hel generation har han varit synonym till landslaget. Kaptenen. Anfallaren. Ledaren. Symbolen. Dijamant – Diamanten.
Och kanske framför allt: mannen som fick en hel nation att tro och hoppas.
Džekos historia är på många sätt historien om det moderna Bosnien och Hercegovina.
Han växte upp i Sarajevo och tog sina första stora steg i Željezničar innan karriären bar vidare ut i Europa. Victoria Plzen, Usti Nad Labem, Wolfsburg, Manchester City, Roma, Inter, Fenerbahçe, Fiorentina och senare Schalke.
Han vann ligatitlar i både Tyskland och England. Han spelade Champions League-final med Inter. Han blev skyttekung i Bundesliga och Serie A men även i Europa League. Han spottade in mål på Europas största arenor.
Men det är inte därför hans namn betyder så mycket för bosnierna.
För de största ögonblicken kom när han satte på sig den vackraste landslagströjan.
Där handlade det aldrig bara om fotboll.
Den 2 juni 2007 debuterade en 21-årig Džeko för Bosnien och Hercegovina mot Turkiet.
Han gjorde mål direkt.
Nästan två decennier senare står han på 151 landskamper och 73 mål – rekord i båda kategorierna. Ingen har spelat fler matcher för Bosnien. Ingen har gjort fler mål.
Men siffrorna berättar ändå inte hela historien.
För hur mäter man känslan av att se Džeko springa ut på planen?
Hur mäter man alla de kvällar då bosnier samlats framför tv-apparater, på kaféer, torg och vardagsrum – i Sarajevo, Tuzla, Mostar, Zenica, Banja Luka och överallt där den bosniska flaggan vajar?
Hur mäter man stoltheten hos bosnier som lever långt från hemlandet? I Sverige, Tyskland, USA och resterande diasporan?
Džeko har varit länken.
En spelare som gjort att människor som aldrig träffat varandra har kunnat känna samma sak samtidigt.
Och så finns den där kvällen i Kaunas.
15 oktober 2013.
Bosnien behövde besegra Litauen för att för första gången kvalificera sig till ett VM.
Vedad Ibišević satte dit det enda målet.
Bosnien hade kvalificerat sig till sitt första världsmästerskap som självständigt land till VM i Brasilien.
Ett ögonblick som fortfarande sitter fast i den bosniska fotbollssjälen.
Džeko var inte ensam om att skapa den historien. Men han var dess främsta symbol.
Året därpå stod han på planen i Brasilien när Bosnien spelade sitt första VM. Ett felaktigt bortdömt offsidemål mot Nigeria vilket aldrig kommer att glömmas bort. Målet som hade kunnat ta Bosnien och Hercegovina vidare. Det blev dock ett mål mot Iran i den sista gruppspelsmatchen.
Under VM 2026 fick han göra det igen.
Fyrtio år gammal.
Kapten.
Fortfarande där.
Fortfarande längst fram.
Fortfarande beredd att kasta sig in i dueller, löpa, kämpa och göra jobbet för landet på bröstet.
Kanske var det därför VM-kvalet till 2026 blev den perfekta sista akten.
I Cardiff, mot Wales, när Bosnien var nära att missa ännu ett VM, kom Džeko upp i luften och nickade in kvitteringen.
En fyrtioårig kapten vägrade låta drömmen dö.
Mot Italien i playoff-finalen var han återigen central när Bosnien säkrade sin andra VM-plats någonsin.
Det är nästan poetiskt.
Den unge Džeko hjälpte Bosnien till det första VM-slutspelet.
Den fyrtioårige Džeko hjälpte landet tillbaka till det andra.
En cirkel slöts.
Men det är inte bara målen som gjort Džeko till Džeko.
Det är sättet han burit tröjan.
Det bosniska fotbollsförbundet beskrev honom nyligen som en av de viktigaste symbolerna för bosnisk fotboll och betonade att hans betydelse inte bara kan mätas i rekord och statistik, utan också i den stolthet han skänkt supportrar i Bosnien och runt om i världen.
Det är precis där Džekos storhet finns.
Han blev aldrig bara en stor fotbollsspelare från Bosnien.
Han blev Bosniens största fotbollsspelare - nationalikon.
Det är en skillnad.
I sitt besked kring landslagsavskedet skrev Džeko att ingenting i hans karriär kan jämföras med stoltheten han känt varje gång han burit landslagströjan. Han beskrev landslaget som en barndomsdröm och sade att kärleken till tröjan aldrig förändrats.
Det är svårt att skriva ett bättre kärleksbrev till sitt land.
Och kanske är det just därför avskedet känns så stort.
För Džeko lämnar inte bara ett landslag.
Han lämnar en identitet.
En epok.
En generation.
I kväll kommer han att stå där igen.
Bilino Polje i Zenica inför sin egen publik, med Sverige som motståndare.
Det kommer sannolikt att finnas unga spelare på planen som växte upp med Džeko som sin stora idol. Esmir Bajraktarević har själv beskrivit honom som sin idol från barndomen, Zinedin Smajlovic, Armin Gigovic, Kerim Alajbegovic och resterarande ungtuppar var endast barn när Džeko bar landslaget på sina axlar.
Foto: Ines Lucic / Reprezentacija.ba
Det säger egentligen allt.
För när Džeko kliver av kommer Bosnien inte bara att behöva hitta en ny anfallare.
Man kommer att behöva hitta en ny symbol.
Och det är betydligt svårare.
Det kommer nya spelare.
Nya målskyttar.
Nya kaptener.
Nya generationer.
Kanske kommer någon en dag att slå Džekos rekord på 151 landskamper. Kanske kommer någon att passera hans 73 mål.
Rekord är till för att slås.
Men det finns saker som inte går att ersätta med statistik.
Känslan.
Minnena.
Bilderna.
Rösten från läktarna.
Målen mot Turkiet, Belgien, Frankrike, Rumänien och Wales.
VM i Brasilien.
VM 2026.
Alla de gånger han lyfte armarna efter ett mål och kysste landslagströjan.
Alla de gånger bosnier runt om i världen gjorde samma sak – fast framför en tv-skärm.
Edin Džeko lämnar landslaget som rekordman.
Som lagkapten.
Som tvåfaldig VM-spelare.
Som Bosniens främste målskytt genom tiderna.
Men framför allt lämnar han som Diamanten.
Och kanske är det den finaste titeln av alla.
För vissa fotbollsspelare räknas karriären i medaljer.
Andra räknas i mål.
Džekos landslagskarriär kommer att räknas i minnen.
I stolthet.
I tårar.
I generationer.
Och i ett folk som under nästan tjugo år fick säga:
"Det är vår Džeko."
I kväll säger Bosnien farväl.
Inte till en legend – för legender försvinner inte.
De blir kvar.
I historien.
I minnena.
I barnen som själva drömmer om att en dag bära den blågula tröjan.
Hvala ti, Edine.
Hvala za sve.
