Betis för svåra i Copa del Rey

Vi bjöds på en fantastisk inramning både innan, under och efter matchen. Tidigt stod det klart att matchen skulle bli utsåld och det är tydligt att staden Murcia hungrar efter stormatcher igen. Vänskapsbanden mellan klubbarnas fans var tydlig innan matchen då man samlades på samma bar och sjöng gemensamma ramsor om Betis rivaler Sevilla. Men det som stod ut som mäktigast var att bortafansen efter matchen hyllade Real Murcia och hemmafansen var inte sena med att sjunga tillbaka hyllningen. Eller ja, var kanske det faktum att hemmasonen Carlos Alcaraz stod för avsparken ännu lite större? Eller hymnen från ett utsålt Enrique Roca? Jag vet inte, allt var bara stort. Hur som haver, gästerna hade valt att vila stjärnorna Isco (haft en del skadebekymmer under hösten), Lo Celso och Anthony. De två sistnämnda fick tjugo respektive fem minuter mot slutet. Real Murcia hade väl inte riktigt sin förstaelva heller, även om den blivit svårare att faktiskt se under tränare Adrian Colunga som väljer att skifta en hel del från match till match. Legendaren Pedro Leon startade inne liksom reservmålvakten Diego Pineiro del Alamo som blev hjälte med en straffräddning i andra omgången. Spjutspetsen David Flakus startade inne efter att ha vilats (?) senast. Första femton-tjugo minuterna klarade Real Murcia med bravur. Det var ingen skräll att Betis skulle ha bollinnehavet matchen igenom men det var mest bolltrillande i inledningen. De rödklädda störde genom bra press på bollinnehavaren på offensiv planhalva. Betis hade faktiskt inte ett skott på mål innan man efter trettio minuter tilldömdes en straff för hands. Straffen placerades distinkt ner till vänster av colombianske landslagsmannen Cucho Hernandez. Sen följde en smått galen period där Murcia var så nära en kvittering man kan komma. Först ett anfall ner mot högerkanten där ytterbacken Cristo Romero kom loss och skickade in bollen. Här följde tre jättelägen att trycka dit bollen men samtliga missades på ett närmast oförklarligt vis, förvisso det sista avslutet ur svår vinkel. Och innan halvtid skulle man få ytterligare två jättelägen som målvakten Adrian räddade med bravur. Ett frustrerat Real Betis drog på sig två varningar och en utvisning på en i ledarstaben. Faktum är att hemmalaget i paus hade ett högre xG än gästerna.

Men andra halvlek skulle visa vilket lag som hörde hemma i högstaligan och vilket som har en bit kvar. Murcias press på bollinnehavaren avtog naturligt ju längre matchen led och det blev som allra tydligast i andra där gästerna kunde passa runt bollen i evigheter och Murcia fick knappt låna bollen och noterades väl för max ett avslut under fyrtiofem minuter. Stackars David Flakus kändes som vilse i Tabernas (en av Spaniens öknar) där han förtvivlat kämpade med långa och höga bollar. Problemet var sällan att Betis kom till chanser enkelt för dom var inte särskilt många, problemet var snarare att Betis fick tag i bollen mest hela tiden och höll den inom laget. Murcia kom ingenstans. När man med tjugo kvar tog in storstjärnan Anthony kände åtminstone jag att nu var det över. Men brassen imponerade inte särskilt mycket och tycktes mest irriterad. Murcia gav det ett försök med byten på mittfältet, ett redan i paus, men energin övertrumfade inte Betis passningsskicklighet. Bolltrollaren Isi Gomez kom in med tjugo kvar och positivt var att han ville ha mycket boll och försökte styra de få uppspelen Murcia hade. Minns tillbaka tills för sex veckor sedan då Murcias innermittfältare sprang och gömde sig och saknade helt självförtroende, nu försökte man lira mot ett motstånd som visade sig något för starkt. När Murcia tryckte upp för att ge det en sista chans så ställde Betis om och fick med sig ett 0-2. En fin första räddning av Diego Pineiro del Alamo men varken han eller mittbacken Alberto Gonzalez lyckades rensa bollen som var på väg mot mål. En stor del av hemmapubliken begav sig hemåt men dom som stannade kvar ställde sig upp och hyllade sitt lag. Real Murcia är på väg tillbaka, sanna mina ord.