Santiago Santamaría. Han blev en ikon i sitt älskade Newell's Old Boys, var utlandsproffs i franska Reims och representerade Argentina i världsmästerskapet 1982. Santiago Santamaría var en bollbegåving av ytterst kvalité och han charmade den argentinska fotbollspubliken under två decennier.
Det finns många exempel på spelare som sett världen, tjänat mycket pengar och blivit en helt annan person än den de var i början av sina liv. Santiago Santamaría var raka motsatsen. Visserligen lade han till sig med vissa egenheter - som t.ex. att dyka upp på en tidningsredaktion med en pälskrage gjord av mink - men i grunden fanns hans ödmjuka och jordnära uppväxt alltid där i bakgrunden.
Santamaría gjorde sig, under egentligen hela sin karriär, känd som en exceptionell bollbegåvning. Hans tekniska förmåga var något utöver det vanliga och det finns åtskilliga berättelser ifrån försvarare som haft sin händer, bokstavligt talat, fulla med att ens försöka att hänga med i svängarna när Santamaría drog fram på planen.
Han hade växt upp i det spartanska samhället Nicolás de los Arroyos, som ligger ungefär sju mil utanför landets tredje största stad Rosario, under inledningen 50-talet. Santamaría utmärkte sig tidigt med sin snabbhet och bländande teknik i diverse ungdomsturneringar. Vid en av dessa turneringar fick representanter för Newell's Old Boys upp ögonen för honom och valde att kontraktera den lovande talangen.
En av de som mötte honom under Santamarías ungdomsår, minns honom så här;
"Det skulle vara lite väl överdrivet att påstå att vi möttes, eftersom om sanningen ska fram såg jag honom knappt passera mig. Det var nämligen helt omöjligt att stoppa honom. Han var en verklig förbannelse för vilken försvarare som helst, som hade till uppgift att markera honom. Han var en mardröm som vi inte ens kunde stoppa genom att sparka honom i midjehöjd."
Hos storklubben i Rosario skulle Santamaría komma att bli något av en ikon. Detta skulle också bli hans stora kärlek i livet och en förening som han spenderade tre separata sejourer i. Här fick Santamaría snabbt smeknamnet "el Cucurucho" som ungefär betyder papperskon. Detta fick han eftersom han var liten till växten och samtidigt hade en väldigt stor mun.
Debuten i Primera Division kom i slutet av augusti 1971 mot Racing. Vid den här tidpunkten hade Santamaría endast hunnit fylla 19 år, men ganska snabbt insåg de flesta att den här ynglingen skulle bli att räkna med framöver. Sina tre sejourer med Newell's utfördes mellan 1971 och 74, 1980 och 82 samt mellan 1984 och 85. Under de här åren hann Santamaría med att göra 291 matcher för Newell's Old Boys och på dessa smällde han dit nittio mål. Med detta ligger han på en tredje plats över flest antal gjorda mål i Rosarioklubbens historia. Endast Maxi Rodríguez (94) och Víctor Ramos (104) har gjort fler.
Santamarías solklara favoritmotståndare var inga mindre än ärkerivalerna Rosario Central. Mot dessa stod han för inte mindre än nio mål, vilket gör honom till Newell's främsta målgörare i Rosarioderbyt sedan professionalismens intåg 1931. Han är dessutom den Newell's-spelaren som gjort flest derbyt mot Central (31 stycken) någonsin och mellan 1980 och 1982 hade han ett väldigt fint målsnitt på sju mål på fjorton derbyn.
1974 fick Santamaría glädjen att vinna den inhemska ligan tillsammans med Newell's. Detta var f.ö. en historisk titel eftersom det var första gången någonsin som Rosarioklubben vann den argentinska ligan. Under slutskedet av året valde Santamaría att lämna Newell's Old Boys och tillsammans med två andra argentinare, i form av Carlos Bianchi och Osvaldo Piazza, anslöt han sig till franska Reims.
Här skulle Santamaría komma att spela under de nästkommande fem åren och bli något av en publikfavorit bland den franska föreningens anhängare. 1977 var han med och ledde laget hela vägen till finalen av Coupe de France där Reims, dessvärre, slutligen föll mot Saint-Étienne med 2-1. Under åren med den franska föreningen hann Santamaría med att göra knappt 150 matcher och på dessa noterades han för 41 mål framåt.
När Santamaría väl valde att vända hem till Argentina igen försökte Boca Juniors välmeriterade tränare, Juan Carlos Lorenzo, att locka honom till storklubben. Men Santamaría var inte intresserad, han ville nämligen enbart spela för Newell's, i Argentina, och ingen annan. Kort därefter skrev han också, mycket riktigt, på för Rosarioklubben.
Santamaría blev inte uttagen i Argentinas VM-trupp till mästerskapet på hemmaplan 1978. Detta eftersom Menotti tidigt gjorde klart att enbart spelare ifrån den inhemska ligan - bortsett ifrån Mario Kempes - skulle bli uttagna till det här mästerskapet. Eftersom Santamaría, som bekant, befann sig i Reims, blev det, förklarligt nog, aldrig aktuellt. Däremot togs han ut till VM-truppen 1982 när mästerskapet spelades i Spanien.
Debuten i Primera Division kom i slutet av augusti 1971 mot Racing. Vid den här tidpunkten hade Santamaría endast hunnit fylla 19 år, men ganska snabbt insåg de flesta att den här ynglingen skulle bli att räkna med framöver. Sina tre sejourer med Newell's utfördes mellan 1971 och 74, 1980 och 82 samt mellan 1984 och 85. Under de här åren hann Santamaría med att göra 291 matcher för Newell's Old Boys och på dessa smällde han dit nittio mål. Med detta ligger han på en tredje plats över flest antal gjorda mål i Rosarioklubbens historia. Endast Maxi Rodríguez (94) och Víctor Ramos (104) har gjort fler.
Santamarías solklara favoritmotståndare var inga mindre än ärkerivalerna Rosario Central. Mot dessa stod han för inte mindre än nio mål, vilket gör honom till Newell's främsta målgörare i Rosarioderbyt sedan professionalismens intåg 1931. Han är dessutom den Newell's-spelaren som gjort flest derbyt mot Central (31 stycken) någonsin och mellan 1980 och 1982 hade han ett väldigt fint målsnitt på sju mål på fjorton derbyn.
1974 fick Santamaría glädjen att vinna den inhemska ligan tillsammans med Newell's. Detta var f.ö. en historisk titel eftersom det var första gången någonsin som Rosarioklubben vann den argentinska ligan. Under slutskedet av året valde Santamaría att lämna Newell's Old Boys och tillsammans med två andra argentinare, i form av Carlos Bianchi och Osvaldo Piazza, anslöt han sig till franska Reims.
Här skulle Santamaría komma att spela under de nästkommande fem åren och bli något av en publikfavorit bland den franska föreningens anhängare. 1977 var han med och ledde laget hela vägen till finalen av Coupe de France där Reims, dessvärre, slutligen föll mot Saint-Étienne med 2-1. Under åren med den franska föreningen hann Santamaría med att göra knappt 150 matcher och på dessa noterades han för 41 mål framåt.
När Santamaría väl valde att vända hem till Argentina igen försökte Boca Juniors välmeriterade tränare, Juan Carlos Lorenzo, att locka honom till storklubben. Men Santamaría var inte intresserad, han ville nämligen enbart spela för Newell's, i Argentina, och ingen annan. Kort därefter skrev han också, mycket riktigt, på för Rosarioklubben.
Santamaría blev inte uttagen i Argentinas VM-trupp till mästerskapet på hemmaplan 1978. Detta eftersom Menotti tidigt gjorde klart att enbart spelare ifrån den inhemska ligan - bortsett ifrån Mario Kempes - skulle bli uttagna till det här mästerskapet. Eftersom Santamaría, som bekant, befann sig i Reims, blev det, förklarligt nog, aldrig aktuellt. Däremot togs han ut till VM-truppen 1982 när mästerskapet spelades i Spanien.
Under den här turneringen blev emellertid speltid ganska knaper för Santamarías vidkommande. Han spelade inte i någon av de två inledande gruppspelsmatcherna - mot Belgien och Ungern - utan kom först in med tolv minuter kvar i den avslutande gruppmatchen mot El Salvador.
I det avslutande gruppspelet fick inte Santamaría några minuter mot Italien, men hoppade sedan in i mötet mot Brasilien, som slutade med en 3-1-förlust, när det återstod tjugosex minuter av matchen. Argentina åkte ur världsmästerskapet och misslyckades således med att försvara sitt VM-guld ifrån 1978.
På klubblagsnivå fortsatte Santamaría att spela för Newell's Old Boys ända fram till 1983. Därefter bestämde han sig för att testa på en säsong i den colombianska ligan tillsammans med klubben Junior. Han hade blivit rekommenderad till den colombianska klubben av sin gamle tränare i Newell's Old Boys, Jorge Solari, och kände själv att detta kunde bli en spännande utmaning.
Efter en säsong i Colombia var Santamaría snart tillbaka i Newell's igen för ytterligare en avslutande säsong med Rosarioklubben. Därefter valde den tekniske anfallaren att avsluta sin aktiva karriär tillsammans med Talleres i Córdoba. Detta blev dessvärre ingen vidare succé eftersom Santamaría inte alls var på samma fysiska nivå längre. Det blev således bara tre matcher i Talleres blåvita tröja innan han slutligen bestämde sig för att lägga skorna på hyllan. En intressant detalj ifrån den korta tiden i Talleres var att en av matcherna, som Santamaría hann spela, var mot inga mindre än just Newell's Old Boys - en match som slutade 4-1 till Córdobaklubben.
Efter sin spelarkarriär testade Santamaría på att vara tränare, men fick bara möjligheten att leda mindre klubbar i det argentinska inlandet. Snart föll han ner i en ganska djup fattigdom och när han slutligen gick bort, under 2013, till följd av en hjärtinfart var Santamaría bara 60 år gammal och hade inte ens pengar kvar för att täcka begravningskostnaderna. Några av hans f.d. lagkamrater i Newell's betalade därför så att ceremonin kunde utföras.
I det avslutande gruppspelet fick inte Santamaría några minuter mot Italien, men hoppade sedan in i mötet mot Brasilien, som slutade med en 3-1-förlust, när det återstod tjugosex minuter av matchen. Argentina åkte ur världsmästerskapet och misslyckades således med att försvara sitt VM-guld ifrån 1978.
På klubblagsnivå fortsatte Santamaría att spela för Newell's Old Boys ända fram till 1983. Därefter bestämde han sig för att testa på en säsong i den colombianska ligan tillsammans med klubben Junior. Han hade blivit rekommenderad till den colombianska klubben av sin gamle tränare i Newell's Old Boys, Jorge Solari, och kände själv att detta kunde bli en spännande utmaning.
Efter en säsong i Colombia var Santamaría snart tillbaka i Newell's igen för ytterligare en avslutande säsong med Rosarioklubben. Därefter valde den tekniske anfallaren att avsluta sin aktiva karriär tillsammans med Talleres i Córdoba. Detta blev dessvärre ingen vidare succé eftersom Santamaría inte alls var på samma fysiska nivå längre. Det blev således bara tre matcher i Talleres blåvita tröja innan han slutligen bestämde sig för att lägga skorna på hyllan. En intressant detalj ifrån den korta tiden i Talleres var att en av matcherna, som Santamaría hann spela, var mot inga mindre än just Newell's Old Boys - en match som slutade 4-1 till Córdobaklubben.
Efter sin spelarkarriär testade Santamaría på att vara tränare, men fick bara möjligheten att leda mindre klubbar i det argentinska inlandet. Snart föll han ner i en ganska djup fattigdom och när han slutligen gick bort, under 2013, till följd av en hjärtinfart var Santamaría bara 60 år gammal och hade inte ens pengar kvar för att täcka begravningskostnaderna. Några av hans f.d. lagkamrater i Newell's betalade därför så att ceremonin kunde utföras.
"Det fanns inte tillräckligt med pengar för att täcka begravningskostnaderna. Vi fick skramla ihop pengar tillsammans, sinsemellan, med några andra f.d. lagkamrater. Det var inga problem, men det kändes väldigt ledsamt för oss alla."
När begravningen väl var över valde Santamarías äldsta dotter att uppfylla sin pappas sista önskan. Den löd att han ville ha sin aska spridd inne på Newell's Old Boys hemmaplan i Rosario.
"Han ville fortsätta att leva inne på den här arenan för all framtid."
Santiago Santamaría är en av de största spelarna som någonsin har burit Newell's Old Boys matchtröja. Han nådde ikonstatus i Rosarioklubben och hann dessutom med fem meriterande säsonger i franska Reims. Hans tid i landslaget var kanske inte den mest lyckade, men ingen kan förneka den enorma bollbegåving som Santamaría besatt.
