Det är en kylig afton på Spiris Arena. Lamporna lyser starkt över den gröna mattan. Publiken går in, händerna djupt i fickorna, blickarna pendlar mellan hopp och oro. På läktaren finns familjer, gamla rävar och unga som just hittat kärleken till Öster. Alla bär samma längtan: att klubben ska spela den fotboll som den förtjänar.
Domaren blåser igång. Öster ser ut som ett lag som vill. Spelarna springer, jobbar, hjälper varandra. Men när bollen ska in i sista tredjedelen blir det stilla. Passningar går bakåt i stället för framåt. Inlägg hittar ingen panna. Det blir ännu en sån kväll där allt arbete ser fint ut tills det ska avgöras.
När slutsignalen går står 1–2 mot Degerfors på resultattavlan – en förlust som lämnar Östers IF på plats 15 i Allsvenskan , en position som i nuläget betyder direkt nedflyttning . Känslan är inte kaos. Inte katastrof. Bara tomt. Som om något saknas i själva hjärtat av hur laget är byggt.
För att förstå hur man hamnade här måste vi backa bandet. Öster har gjort mycket rätt de senaste åren – nästan allt utanför planen. Klubben har ordning på ekonomin. Man äger sin arena. Satsningar i samhället ger respekt och stöd. Företag vill vara med, inte bara för resultatens skull utan för vad föreningen betyder för Växjö. Klubbchef Jens Magnusson och styrelsen har byggt en modern, välfungerande organisation som andra klubbar borde avundas.
Men det är också här Östers problem ligger. För samtidigt som organisationen vuxit, har det sportsliga halkat efter. Man har blivit bättre på allt runt omkring – men inte på själva fotbollen.
Det märks nu. Laget står på planen och kämpar, men saknar den offensiva spets som krävs för att vinna matcher. Man har blivit stabila – men inte farliga.
Men fotboll avgörs inte i styrelserum. Fotboll avgörs mellan två straffområden.
Bild: Stefan Pavlovic Susa
Under en period, med Vito Stavljanin som sportchef, hittade Öster spelare som lyfte laget. Det fanns kantighet, ja. Tydliga åsikter, absolut. Men också träffsäkerhet. Vissa värvningar hade X-faktor. Det började pratas om Öster igen – inte bara som en välskött förening, utan som ett lag som kunde skrälla.
När Vito lämnade försvann något mer än en person. Ett tomrum uppstod där idé och mod brukade bo. In kom Jesper Jansson . Ambitionen var god: bygga en bred, stabil trupp. Men vintern som följde blev ödesdiger. Värvningarna staplades på varandra. Bredden växte. Spetsen uteblev . Daniel Ask skulle bli tändstickan, men blev mer en påminnelse om att tändstickor inte hjälper om veden är blöt.
Säsongen gick inte sönder över en natt. Den gled isär i kanterna. Match för match. Ett oavgjort resultat som borde varit seger. En uddamålsförlust som borde varit kryss. Ett anfall som nästan blev farligt. Ett inlägg som nästan hittade rätt. ”Nästan” är det mest kostsamma ordet i fotboll.
Det mest klarsynta på länge kom från planen själv. Assisterande tränaren Torbjörn Arvidsson sa rakt ut i klubbens egen podd Öster inifrån att det sportsliga inte hängt med i samma tempo som resten av klubben. Det är ett modigt erkännande. Och kanske startpunkten för förändring.
För bilden är tydlig. Öster har blivit starkt på allt runtomkring: organisation, projekt, relationer, ekonomi. Men spelet – själva produkten – har inte utvecklats i samma takt. Under ytan finns också den hårda sanningen: klubben har inte lyckats värva en enda tydlig offensiv spets . I Allsvenskan räcker det inte med arbetshästar. Man behöver spelare som bryter mönster. Två, tre namn som gör att motståndaren darrar när klockan passerar åttio.
Utan affären med Sanyang hade oron varit större. De pengarna gav andrum. Försäljningen av Seger öppnade också en dörr. Plötsligt fanns intresse från Ola Larsson – en sportchef med meriter, metod och ett rykte om att arbeta långsiktigt. Tillsammans med en chefsscout och en akademiansvarig ser det på papperet rätt ut.
Men papper vinner inga matcher.
Frågan som återstår är enkel och svår på samma gång: vad vill Ola Larsson göra av Öster? Är det här ett projekt att stanna i, forma och bära? Eller ett steg på vägen? Det första riktiga fönstret blir svaret på den frågan. Inte i intervjuerna, utan i spelarna som landar och i hur de passar in i en tydlig idé.
Runt klubben finns det gott om inflytelserika personer. Företagare, nätverk, profiler. Det är en styrka – så länge stödet kommer med sportsliga krav . Att synas på en golfbana eller i ett VIP-tält har sitt värde, men fotboll mäts i poäng. Om pengar ska göra skillnad måste de styra mot planens verklighet: målchanser, fart, duellstyrka, fasta situationer. Stöd utan krav är bekvämlighet. Stöd med krav är utveckling.
Samtidigt finns en annan kraft som växer – medlemsdemokratin. I stället för att ropa på bojkott eller kasta ur sig hårda ord, kan fler välja att gå på årsmöten , ställa skarpa frågor , skriva sakligt . Det är så en medlemsförening ska fungera. Ingen ska hotas. Alla ska kunna granskas. Ledningen behöver känna tryggt tryck, inte destruktiv vrede.
Det handlar inte om att plocka bort människor. Det handlar om att förändra kultur . I dag sitter flera i och runt styrelsen som också var där för tio år sedan. Kontinuitet kan vara fint. Men om den leder till att man går runt i ring är den inte längre en styrka. Då behövs nytt tänk, nya perspektiv, nya ord i samma rum.
Det går att titta ut i landet för att förstå vägvalet. Halmstad och Degerfors har stått kvar i högsta serien genom organisation, hemmaspel och 1–0-segrar, men utan att tydligt växa. Mjällby tog långsamma kliv när allt annat var på plats, och kunde sedan våga mer i spelet. GAIS valde en modigare väg med tydlig idé och fick betalt för det. Sirius letar mellanväg. Varberg vågade aldrig byta växel och ramlade till slut igenom.
Öster måste välja sin modell. Det går inte att vara allt på en gång. Hellre en tydlig plan än ett dussin lösa tankar.
Planen kan börja i fem enkla satser:
- Bestäm spelidén. Inte i powerpoint, utan på planen. Hur vill Öster vinna boll? Hur ska laget skapa tryck? Vilka löpningar ska alltid finnas?
- Värva spets. Hellre två som avgör än fem som kompletterar.
- Korta beslutsvägarna. Färre kockar, snabbare beslut.
- Ge akademin verkliga minuter. Talanger ska bära matchtröja här, inte mest på lån någon annanstans.
- Mät och följ upp. Mindre tomt prat , fler nyckeltal: xG skapad, återerövringar på sista tredjedelen, hot bakom backlinje, effektivitet på fasta.
Det låter tekniskt. Men det är egentligen enkelt: säg vad ni vill bli, och värva därefter.
Det är lätt att säga att kritiken kommer i fel tid. Att man just anställt en sportchef och en scout, att de måste få arbeta i fred. Det är sant – till hälften. De ska få tid. Men klubben måste samtidigt tåla frågor. Inte om resultat nästa vecka, utan om riktning nästa år.
Skulle det bli en nedflyttning behöver berättelsen vara trovärdig: behåll stommen, fyll på med Superettans spets i nyckelroller, gå upp direkt. Inte med tomma ord, utan med en plan som känns i varje träning. Lyckas klubben sälja in den bilden till spelare, sponsorer och supportrar – då blir ett år i Superettan ett hack i skivan, inte en ny skiva.
Och någonstans här finns Östers chans. Grunden är redan lagd: ekonomi, arena, publik, sponsorer, samhällsprojekt. Det som saknas är inte vilja. Det som saknas är skarpa beslut och spelare med mod . Två-tre namn som gör att matcherna slutar på rätt sida. En tydlig plan och spelidé som håller oavsett.
Ola Larsson kliver in i sitt första riktiga fönster med allt detta i knät. Jens Magnusson och styrelsen står bredvid, med ansvar för att kulturen pekar åt samma håll. Sponsorerna kan vara mer än företagsnamn på skyltarna – de kan vara riktiga medspelare. Medlemmarna kan fortsätta vara den sakliga, envisa rösten i rummet.
Öster är inte långt borta. Men nästa steg avgör allt.
Det här är ögonblicket då klubben måste leva som den lär: vara lika vass på planen som den är välskött utanför. Sluta vara nöjd med att vara ”rätt” och börja vara hungrig på att vara bäst . Våga välja spets framför bredd. Våga släppa fram de egna. Våga fatta beslut med känsla, men som håller i verkligheten.
För fotboll är till slut väldigt enkelt. Den som vågar skapa fler bra chanser vinner fler matcher. Den som tar tag i de sista tio minuterna tar också tag i sin framtid.
Nu måste Öster omsätta den organisatoriska framgången i poäng på planen.
Två matcher återstår. Kvalchansen finns kvar. Det räcker inte med ord nu. Öster behöver poäng och antingen räddar man säsongen de kommande 180 minuterna, eller så definierar de Öster som ett lag som inte räckte till.
